Jag river mina murar...

Jag är trött, så trött men hjärnan vägrar vila. Ligger i sängen med fönstret vidöppet. Jag älskar när kylan strömmar in och sveper över min säng. Det måste vara nollgradigt, men jag njuter när den kalla luften lättsamt snuddar vid mina axlar, armar, kinder och ben. Natten ger mig en närhet som jag så desperat har saknat. En lätt beröring. En klapp på axeln. Ett omfamnande. En gest i nattens mörker.