Något som har någon betydelse

2010-10-19 @ 21:31:00
Att inte vilja leva, men ändå inte vilja dö... Att sitta helt apatisk och inte finna mening i någonting. Det är tungt.

Men det är skillnad mellan att inte ha livslust, och att faktiskt vilja dö.

Jag känner ofta att jag inte ser en mening med att leva och ibland är det jobbigt att ens vilja gå upp ur sängen, eftersom det inte förfyller ett syfte - då jag i grund och botten inte är nog motiverad för att leva. Men att faktiskt vilja dö är något som bara sköljer över mig när jag möts med motgångar och hinder, vilket jag gör nästan dagligen. Jag agerar dock inte på mina känslor, utan pushar mig igenom dom istället, så gott det går.

Annars sitter jag bara timtal och gör... ingenting.

Det värsta är egentligen att tankarna "försvinner" skrämmande fort. Att gå från ett förtvivlat, hopplöst, skärrat tillstånd, till att (inom loppet av ett par minuter) gå över till ett ganska obrytt, apatiskt och nonchalant läge... Det är skrämmande. Att känna sig så likgiltig inför vad man precis har känt och upplevt.

Jag undrar ofta vad i helvete jag håller på med, men jag finner inget svar. Detta är något obeskrivligt återkommande som jag tappat kontrollen över.

Jag ringde inte till psykakuten igårkväll, som jag tänkte. Av någon anledning så känns det inte som att jag har problem nog för att få hjälp av dom. Att jag inte förtjänar deras hjälp. Att det ändå inte skulle göra någon nytta.

Går jag dit och dom ratar mig kommer jag må sämre.

--

Igår grät jag på ett sätt som jag inte gråtit på sen jag var liten. De senaste tio åren har jag gråtit i tystnad. Tårarna rinner, jag snörvlar, men inget mer. Igår brast det och jag bölade. Jag grät på riktigt. Kände tomheten och grät i ren förtvivlan. Kissen blev rädd. Stackarn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

        Kom ihåg mig?
RSS 2.0