Jag river mina murar...

Jag känner hur allt blev jobbigt helt plötsligt. Inget går aldrig någonsin som tänkt på julafton. Det hatar jag. Jag hatar detta.

ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp

Jag känner mig som ett tjurigt litet barn.

Var hos mina föräldrar idag igen. Mamma hade bakat bullar och det är nästan tradition att vara hemma på bullbakedagen.

Dock blev det lite av samma visa som sist jag var där. Dom hade varit i mitt rum igen och slängt in de sakerna jag plockade ur deras sopsäck förra gången, i garderoberna istället. Inget blev förstört denna gång, men det stör mig att dom inte bara kan låta det vara.

Dom sa att om jag inte packat mina grejer och flyttat ut helt innan slutet på januari så kommer dom slänga allt. Anledningen till det var att dom inte kan börja leta efter en ny lägenhet om inte jag slängt iväg allt skräp.

Det är ren bullshit enligt mig.

Dom har haft 15 år på sig att hitta en ny lägenhet (det var 15 år sedan dom först sa att vi skulle flytta) och inget har hänt än.

Varför inte ta allting på en gång? Om dom väl hittar en lägenhet och flyttar allt som dom vill ha kvar så är det bara att köra till soptippen med allt annat. Varför småplocka och vara griniga om någonting som ändå inte kommer ske inom den närmsta framtiden?

Dom måste sluta hitta på ursäkter till allting.

Jag vet inte hur många gånger dom lagt allt på mina axlar och sagt att det varit mitt ansvar/mitt fel. Jag måste städa ur skräprummet, jag måste ta mina grejer så dom kan hitta en lägenhet, jag måste sortera alla gardiner, badlakan och dukar åt dom, jag måste städa lägenheten, jag måste skura upp badrummet, jag måste diska, jag måste tvätta, jag, jag, jag.

JAG är glad att JAG inte bor där längre.

Sen har jag faktiskt en bror som är fem år äldre än mig som också bott där, som också har två armar och två ben. Varför skulle allt ligga på mig?

Jag sa att när jag väl flyttat ut helt och hållet så får dom slänga ALLT i mitt rum. Soffan, skrivbordet, sängen, tvbordet, bokhyllorna... Jag vill inte ha någon anledning att måsta komma tillbaka dit längre. Dom får göra vad fan dom vill, för jag orkar inte.

Jag är så arg just nu.

Jag är hemma hos mina föräldrar och som jag skrev tidigare så har dom röjt i mitt rum utan att jag vetat om det. Dom hade tryckt ner ALLT (förmultnande sopor, viktiga dokument, skor, teknikprylar, födelsedagspresenten till min flickvän, damm...) i en och samma stora sopsäck.

Mina skisser är förstörda, tillsammans med mina målarfärger. En ros som jag sparat länge, av sentimentalt värde, är sönderkrossad. Arbetsintyg, lönepapper och födelsedagskort är ihopknövlade...

Jag menar... Har dom ingen respekt..?

"Vi måste ju börja nånstans", säger dom, men vafan! Varför inte börja i skräprummet som i stort sett BETT om att få bli städat i flera år? Varför måste dom bums in i mitt rum så fort jag farit därifrån, när dom VET att jag inte är färdig med utflytten än..? Att jag fortfarande har saker där som jag vill ha kvar..?

Dom har ingen anledning, what so ever, att ens vara på övervåningen. Dom har inte varit där på flera år, så varför i helvete känner dom att dom "MÅSTE" dit nu..?

Jag hatar när dom gör så här! Och jag vet att dom gjorde det på fyllan, för det var i lördagskväll, vilket gör mig mer förbannad.

Och som jag också sa tidigare, så har jag jävligt svårt för när någon kliver in på mitt "revir" och försöker styra och ställa. Det blir kaos inombords och jag blir arg eller ledsen och stänger av.

Jag hade tänkt sova här ikväll, men det här huset äcklar mig.

Min läkare ringde igår för att följa upp om hur det gått med medicinen, vilket gått bra. Har inte mått sämre än vanligt och har mått relativt bra, faktiskt. Men jag har sovit som en stock.

10-18 timmar om dygnet. Helt sjukt.

Han har skrivit ut insomningstabletter nu också, då jag har svårt att somna. Minns dock inte vad dom heter.

Sista träffen med Hållplatsen ikväll. Känns trist. Jag har ju missat så mycket... Funderar på att gå dit en termin till, om dom tillåter.

Tema: Bekräftelse och affirmation

Det var ett tungt ämne denna vecka också.

I den första övningen fick vi alla ett papper med ca. 40 olika affirmationer. Man skulle välja minst en som passade in på sig själv. Nu minns jag själv inte vad jag valde... Men ja, efter det så fick vi ett till papper med en bild på ett cirkeldiagram där vi skulle skriva in affirmationer om sig själv ur livets alla vinklar; arbete, fysisk hälsa, tankar, känslor, vänner, familj m.m. Jag kunde inte komma på en enda, så jag passade när vi skulle läsa upp dessa inför gruppen.

Sen fick vi sätta oss bekvämt, blunda och lyssna till en meditation. Vi skulle föreställa oss att vi var någonstans, ensamma eller med någon annan, och att vi var varma och lyckliga. Och att någon som vi bryr oss om skulle komma och ge oss en ask med något som vi uppskattar väldigt mycket.

Mina tankar drog mig iväg till en stuga i Pengsjö. Det var sommar och varmt, blommor överallt kring gräset, musik hördes i bakgrunden, min kusin var där och vår älskade Zack (en hund) levde och sprang omkring och busade. Min kusin stod dubbelvikt av skratt och allting var bara perfekt. Sen kom dom fram till mig, min kusin med hunden bredvid sig, och gav mig en röd, fyrkantig ask. Jag öppnade den och det riktigt sken ur asken, som om självaste solen var intryckt där. Det skimrade i guld. Men det fanns ingenting där. Och lika glad var jag för det, för jag hade redan allting jag ville ha.

Därefter kom troligtvis den jobbigaste delen på hela kvällen.

Ledarna sa åt oss att blunda och tänka på något som vi alltid velat höra från våra föräldrar när vi var små. Någonting som vi inte fått höra alls, eller något som vi inte fått höra tillräckligt ofta. När vi alla hade tänkt ut en sak så sa ledarna att alla, utom en, skulle ställa sig i korridoren utanför rummet. Den som var kvar i rummet fick sitta på en stol som stod vänd mot väggen och blunda. Därefter skulle alla andra, en efter en, gå in och viska - det vi hade velat höra som barn - till personen som satt på stolen.

"Du är en fantastisk tjej och du är älskad."
"Jag är stolt över dig."
"Det är okej, det är inte ditt fel."
"Känn dig till freds med den du är. Du är du, och du duger."
"Du är fin och du är älskad."

...

Det var ganska känslosamt och ett par, tre stycken av oss grät eller fick tårar i ögonen.

Veckans bästa: pass
Veckans sämsta: pass

Känslokort: pass
Jag är värdefull för att: jag är sympatisk.

Fick just veta att mina föräldrar varit i mitt rum och slängt massa grejer under helgen. "Mest sopor", sa pappa men jag tvivlar.

Jag är en person som kan krafsa ner nånting jätteviktigt på ett papper (ett minne, en idé, en tanke, ett namn/nummer osv) och sedan lägga det åt sidan i flera månader, för att sedan hitta igen det bland allt "skräp" och börja minnas, relatera och reflektera över vad som står på lappen. Det är en lång bearbetningsprocess men så funkar jag ibland. Och tanken på att mina föräldrar kan ha slängt massor av alla tankepapper som jag skrivit under åren... Eller till och med LÄST dom... Det skrämmer mig. Jag får ångest. Jag är alldeles stirrig och kan inte sitta still. Jag vill bara åka dit, fort, fort, fort, nu, nu, nu. Det dom kan tycka är skräp kanske är jätteviktigt för mig.

En sida av att vara del av en dysfunktionell familj innebär oftast att man har ett kontrollbehov av något slag. För mig utspelar sig kontrollbehovet i mitt privatliv och mitt hem. Mitt hem, var det nu än må vara, är mitt "safe-zone" och där kan inget annat röra vid mig. När jag flyttar vill jag ha absolut kontroll över allt som händer, annars blir det kaos inuti mig. Jag vill veta vad som slängs, vad som hamnar i vilken låda, vad som sparas, vad som packats upp... Annars får jag smått panik. Det är så många känslor fastnaglade vid alla mina prylar och de flesta har jag levt med i flera, flera år.

Mitt rum och mina prylar har varit min fristad i så många år. Rummet var det enda stället i hela huset som föräldrarnas alkoholism inte kunde snudda vid mig. Där kunde jag vara för mig själv, i min egen säkerhet som jag byggt upp sen jag var liten. Tanken på att någon bara har gått in dit och slängt massa saker... Nej, usch.

Ångestångestångest.

"S" om Besök hos läkaren igen:

Hittade din blogg av en händelse. Tvekade länge inför att kommentera, då det på något sätt känns som att jag snokar. Dock vet jag vem du är, även om du knapast kan komma ihåg mig. Vi bodde på samma gård som barn, men du var bara en pytteliten tjej då, jag är minst 6-8 år äldre (har dålig koll, minns inte riktigt åldersskillnaden, men det var/är rätt stor). Hur som helst, blir väldigt berörd av det du skriver. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, kontentan är väl dock att jag hoppas innerligt att du ska hitta... trygghet och glädje (lät klyschigt det där..) Du är så vältalig och verkar så klok. Skickar en kram och hoppas att den där tjejen jag minns, sprudlande av glädje, fortfarande finns där och mår bra.


Jag svarar:
Wow... Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är rörd. Verkligen. Jag har försökt minnas, men det är så otroligt svårt då jag bara har åldern att gå efter. Vi har haft så många grannar de senaste 20 åren... Ingen verkar vilja stanna längre än 3 år, haha. Men jag är väldigt nyfiken på vem du är (bodde vi i samma radhus?). Jag är ganska tom på ord just nu. Jag kan inget annat göra än att säga än tack. Det du skriver värmer så fruktansvärt mycket och du är en underbar människa som delar med dig. Det betyder väldigt mycket för mig. Det ska du veta.
Tusen tack! ♥

Jag var hos läkaren igår igen. Vi pratade om hur jag mådde, hur jag haft det, min isolation, hur det blev med operationen och hur det går med alla mediciner.

Jag sa att det har gått relativt bra den senaste månaden, mest för att jag försökt hålla mig sysselsatt och inte tänka för mycket. Dock har jag sovit väldigt, väldigt mycket senaste tiden också. Har varit så sjukt trött. Kan inte vara vaken mer än 6-8 timmar innan jag får tunga ögonlock och kroppen förberett sig på sömn. Jag har inte tagit mina mediciner sen jag började med flytperioden innan operationen (som blev uppskjuten), men jag började igen igår.

Morgon: 1.5 tablett (à 30mg) Citalopram
Kväll: 1 tablett (à 10mg) Mianserin Mylan + 2 tabletter (à 25mg) Atarax

Till helgen ska jag öka dosen Citalopram till två tabletter.
Och om en vecka eller två ska jag öka igen till 2 st.
Mår jag inte märkvärt bättre efter fyra veckor på 2 tabletter så byter vi medicin.

Vi pratade om att det kanske är bäst att börja trappa ner på sjukskrivningen efter årsskiftet, för försäkringskassan är inte så glad på långtidssjukskrivningar... Eller nåt. Sen vill jag faktiskt, sakta men säkert, plugga färdigt min gymnasiebehörighet, och jag har tankar på att börja plugga på distans (nåt/ett par ämnen i taget) efter nyår.

Läkaren sa något om att dödssiffrorna är högre hos långtidssjukskrivna, just för att dom lätt isolerar sig själva och känner sig ensamma. Så han vill få mig på fötter så snabbt som möjligt så jag faktiskt börjar träffa folk igen.

Jag berättade att jag ville börja med kognitiv beteendeterapi för att försöka arbeta bort min ångest. Han nappade snabbt på den idéen och skickade iväg mig till labbet för blodprovstagning medan han skrev remissen och fixade med sjukskrivningen.

Är förresten sjukskriven nu (fortfarande heltid) tills mitten av januari.

Väl på labb så var kön lång. Hela vänterummet var packat med pensionärer hållandes röda och gröna kort (röd/gröna har alltid företräde framför oss med kölappar). Jag tog en kölapp och ställde mig mot väggen och väntade. Jag hörde någon säga att dom väntat i en kvart. Fint, tänkte jag. En kvart kan jag väl stå. Efter 30 minuter öppnades en sittplats och jag avvaktade lite för att se om någon annan ville ta den, men ingen rörde sig så jag satte mig ner. Märkte snabbt att stolen var rätt liten och galet obekväm för någon i min storlek.

Jag satt i några minuter och vilade ryggen (som höll på att gå av), sen ställde jag mig mot väggen igen efter att ha försökt jonglera både jackan och ryggsäcken på samma gång som jag försökt ställa mig upp ur stolen utan att hela stolen följde med.

Efter jag stått ungefär 55 minuter blev det äntligen min tur. Hon som skulle ta blodet från mig blev lite förvånad när hon såg hur många prover jag skulle ta. Leverprover, njurprover, blodsocker, snabbsänka, ämnesomsättning m.m. Sex rör blod, ett stick i fingret och ett urinprov.

Sist jag tog blodprover var typ när jag var.. 14 år? Om man räknar bort blodproverna jag fick ta inför operationen som jag aldrig fick veta resultatet på. Så det var 7 år sedan. Väl behövt, tycker jag.

Blodsockernivån har jag varit orolig över länge. Eftersom man är så stor man är och alltid har diabetes i bakhuvudet så... Det är ju något som ligger och gnager hela tiden. Märker jag att jag kissar oftare än normalt nån dag så åker tankarna genast iväg mot diabeteshållet. Det är väldigt jobbigt att oroa sig vid varje pissepaus, ungefär. Men mitt blodsocker var helt okej och nu kan jag äntligen pusta ut.

Resten av provsvaren får jag nästa vecka, då jag har telefontid med läkaren igen. Ska bli intressant.

Jag tror ju alltid att något är fel med mig, på allvar. Att någonting (förutom vikten och psyket) är fel och jag bara går och väntar på hjärtattacker, strokes, cancer, nervskador, alzheimers osv. Är jag en passiv hypokondriker, tro?

Jag hade just en mardröm om min föredetta flickvän.

Jag drömde att jag fick ett mail från henne. Det stod ingen text eller så, utan det var bara några filer. Jag minns att jag öppnade bilderna och fick se henne stå i ett vardagsrum i en lägenhet (jag tror att det var hennes). Hon försökte få till någon  bild med självutlösaren, men hon verkade inte riktigt ha fått till det.

Hon försökte hinna springa runt fåtöljen och ställa sig framför sängen som stod där, och sedan ta bilden ståendes i sin nya lägenhet med två "tummen upp" och ett fint leende. Men på vissa bilder såg man att hon inte hann ställa till sig och hon såg så olycklig ut. Jag undrade varför hon skickade detta till mig.

I slutet av bilderna fanns ett videoklipp. Jag mår illa så fort jag tänker på det... Filmen började som om hon hade tänkt ta en till bild med självutlösaren, men kommit åt filminspelningsknappen istället. Så hon sprang runt den där fåtöljen ställde sig på plats och väntade, men inget hände.

Hon gick tillbaka till kameran, lämnade den påslagen en liten stund medan hon fipplade med någonting som jag inte kunde se. Sedan vred hon på kameran så att den riktades mot en tom vägg, där hon satte sig ner på en liten stol. Hon drog ena benet intill sig, kollade in i kameran med dystra, osäkra ögon och sa lågmält "Hej. Jag heter R****a..." (hon sa något som jag inte minns) "...och det jag kommer göra nu hoppas jag att ingen i hela världen kommer göra om.".

På de sista orden försökte hon hålla tillbaka tårarna, men misslyckades. Hon kollade in i kameran igen för en sekund. Läppen dallrade och hon spände hakan på det där sättet som hon alltid gjorde när hon var ledsen. Rådjursögonen fällde en tår, som hon snabbt torkade bort med baksidan av handen.

Hon försökte vara stark. Det var nästan som att hon ville sända ut ett budskap till omvärlden.

Vid det här laget kunde man se en tjock rök bolma fram från bakom kameran. Hon satt kvar, men nu hade hon dragit upp båda benen intill kroppen. Hon sa "Jag måste snart sluta. Det ryker så kraftigt...". Jag fick panik och kunde inte andas. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog fram min mobil och försökte hitta hennes nummer som jag sparat under alla år, men sökte förgäves då jag visste att alla nummer hade försvunnit då jag nyligen uppdaterade den nya telefonen.

Jag grät förtvivlat, inte bara i drömmen.

Jag vaknade strax efter detta och jag minns hur jag tänkte "Helvete, vad ska jag göra..? Jag måste ringa S***a (R****as mamma), jag måste kolla nyheterna, jag måste hitta hennes nummer, jag måste göra något... Tänk om hon inte är död än. Tänk om det brinner fortfarande..?". Totalt förtvivlad.

Hon var den första personen jag älskat så innerligt, trots allt vi gick igenom och allt jag gav upp  för att få vara med henne. Det kändes som att mitt hjärta krossades.

Jag har alltid haft den rädslan. Att jag en dag kommer vakna upp och hon inte längre kommer finnas där. Att hon tillslut tagit sitt liv. Att alla mina försök till att få henne att må bra hade varit förgäves och att hon, efter alla dessa år, inte haft turen att finna någonting att leva för.

Jag har tänkt på henne ganska mycket det senaste året. Jag hoppas att hon har det bra. Jag saknar henne, men inte som kärlek utan som sällskap. Bitar inuti mig vill hoppas att hon har blivit kvitt hennes mörka sida och att hon tagit sig igenom allt helvete hon bar på inom sig. Det är inte bara bitar, utan snarare hela mitt hjärta som hoppas på en förändring till det lyckligare.

Jag hoppas hon mår bra, var hon nu än befinner sig.
Min första kärlek.