Jag river mina murar...

"Är det nånting jag vill säga till alla dem som är förtvivlade,
är det att det faktiskt blir bättre, det blir bra.
Imorgon skall det inte längre göra ont, det som smärtar oss idag.
Tror mig när jag säger skammen är inte din, du är inte så ensam som du tror.

Det finns de som gjort dig illa,
det finns de som inget vet.
Det finns de som gjort en grej
av att skrika ut din hemlighet,
det finns de som stal din stolthet,
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner
och knappt kan andas mer.
Hör på mig, min kära,
hur ska jag få dig att förstå;
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde.
Gryningsljuset klart.
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart.
Nu lämnar du allt gammalt.
Här tar din barndom slut.
Nu tar du steget ut.
Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt de hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som är.
Och alla deras lögner
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger;
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns de som följer dig.
De vet hur det är,
för de har själva varit där.

Och du är inte ensam,
det är tid att fatta mod.
Och jag vill att du ska veta.
Vi har det som du.
Som du. "

(Skriven av Jonas Gardell)

Den senaste tiden har varit rätt tung för mig. Det har framförallt gått utför rejält den senaste veckan. Äter knappt nånting längre, börjar få igen mina onda jävla tankar, ångesten gör sig påmind konstant och ingenting känns bra längre.

Jag ringde pappa igår och frågade ifall han kunde skjutsa mig till affären så jag kan få handla lite mat efter han slutat jobbet. Han svor åt mig och sa att jag "för i helvete" borde klara av att gå 4 km om jag vill handla. Och att det var i princip otänkbart för honom att vänta på mig en halvtimma medan jag var i affären. Skämde så satans mycket och sa att jag kunde ordna det på nåt annat vis. Grät mycket och länge efter det samtalet. Jag vill be om hjälp... men vill samtidigt inte be någon jag känner längre. Jag känner mig som en böld i arslet.


En av mina räkningar har hamnat hos kronofogden också. Känns ju... skitbra. Så nu är min telefon avstängd. Kan bara kommunicera via datorn. Det känns väldigt begränsande.. Usch. Vad händer nu?

Har god lust att spränga skallen av mig och få det bortgjort.. Är less på att trippa på tå hela tiden.

Jag vill börja gå på Al-Anonmöten. Jag klarar inte av sorgen ensam. Det känns som att jag tappat något jag håller kärt... Som att jag gått miste om vilka mina föräldrar egentligen är.

För mig är dom öldrickande soffpotatisar som köper sig fri från skuld till mig. Köper min kärlek.

"Jag älskar dig, det vet du va?" hör man sluddrigt på andra sidan luren på fredagkvällar...

Lördagkvällar handlar oftast mer om allt som är åt helvete. Men inte hos dom själva, utan hos alla andra. Alla andra gör fel, säger fel, beter sig fel, tycker fel. Och varje gång vi lagt på luren har skulden och fördömandet, på något sätt, lagts på mig. Som små cancersvulster. Det slår aldrig fel.

Söndagar sopar bort helgens vaga löften och papperet blir återigen blankt. Ny vecka. Nedräkning till helgens drickande börjar. Folköl efter folköl, dag efter dag. Fredagen kommer och det rutinmässiga samtalet med varandra över telefon om vem som ska fara på systembolaget äger rum.

Själv sitter jag här och undrar hur länge jag får ha kvar dom. Hur länge det ska ta innan någonting händer. Hur länge det dröjer innan någon av dom får en obotlig diagnos fasthäftat med ett alldeles för kort utgångsdatum.