Jag river mina murar...

Imorse var jag på bedömningsmötet, tillsammans med Anna. Det gick bra, men den hade inte riktigt den inriktning som det var tänkt; alltså KBT.

Nu finns misstankar om att jag har ADD och om psykiatrin vill ta emot mig så kommer det göras en utredning för ADD/ADHD med massa olika tester. Har någon av er läsare gjort dessa tester? Jag skulle gärna vilja veta vad man får göra och så.

På KBT-fronten så fanns det inte så mycket dom kunde göra... Dom är överbelastade på det området och jag förstår att dom inte kan ta sig an mig nu, framförallt eftersom jag träffar Anna på Stubinen och öppenbehandlingen där är väldigt lik kognitiv beteendeterapi på flera områden. Jag kan nöja mig med det, om det inte blir värre. Jag får ändå så mycket ut av att träffa Anna nu, så jag trivs.

Det har aldrig slagit mig att jag kan ha ADD... Jag har aldrig ens tänkt tanken. Ärligt talat så skulle det kännas väldigt skönt om det visade sig vara så, för då kan jag bli behandlad. Jag slipper vara som jag är, vilket är väldigt utmattande. Jag hittade en lista på symptom/beteendekaraktär för ADD (skriven av personer som själva har ADD/ADHD) och nästan alla punkter stämmer: ADD symptom hos vuxna.

Nu ska läkaren, som jag träffade idag, prata ihop sig med sina kollegor och sedan återkomma om dom vill ta sig an mig och påbörja en utredning eller inte. Men den utredningen kommer isåfall inte ske förrän om ett par månader, troligtvis, men det är bra. Då hinner jag förbereda mig. Och tillfriskna efter operationen.

Min läkare ringde igår för att följa upp om hur det gått med medicinen, vilket gått bra. Har inte mått sämre än vanligt och har mått relativt bra, faktiskt. Men jag har sovit som en stock.

10-18 timmar om dygnet. Helt sjukt.

Han har skrivit ut insomningstabletter nu också, då jag har svårt att somna. Minns dock inte vad dom heter.

Sista träffen med Hållplatsen ikväll. Känns trist. Jag har ju missat så mycket... Funderar på att gå dit en termin till, om dom tillåter.

Jag var hos läkaren igår igen. Vi pratade om hur jag mådde, hur jag haft det, min isolation, hur det blev med operationen och hur det går med alla mediciner.

Jag sa att det har gått relativt bra den senaste månaden, mest för att jag försökt hålla mig sysselsatt och inte tänka för mycket. Dock har jag sovit väldigt, väldigt mycket senaste tiden också. Har varit så sjukt trött. Kan inte vara vaken mer än 6-8 timmar innan jag får tunga ögonlock och kroppen förberett sig på sömn. Jag har inte tagit mina mediciner sen jag började med flytperioden innan operationen (som blev uppskjuten), men jag började igen igår.

Morgon: 1.5 tablett (à 30mg) Citalopram
Kväll: 1 tablett (à 10mg) Mianserin Mylan + 2 tabletter (à 25mg) Atarax

Till helgen ska jag öka dosen Citalopram till två tabletter.
Och om en vecka eller två ska jag öka igen till 2 st.
Mår jag inte märkvärt bättre efter fyra veckor på 2 tabletter så byter vi medicin.

Vi pratade om att det kanske är bäst att börja trappa ner på sjukskrivningen efter årsskiftet, för försäkringskassan är inte så glad på långtidssjukskrivningar... Eller nåt. Sen vill jag faktiskt, sakta men säkert, plugga färdigt min gymnasiebehörighet, och jag har tankar på att börja plugga på distans (nåt/ett par ämnen i taget) efter nyår.

Läkaren sa något om att dödssiffrorna är högre hos långtidssjukskrivna, just för att dom lätt isolerar sig själva och känner sig ensamma. Så han vill få mig på fötter så snabbt som möjligt så jag faktiskt börjar träffa folk igen.

Jag berättade att jag ville börja med kognitiv beteendeterapi för att försöka arbeta bort min ångest. Han nappade snabbt på den idéen och skickade iväg mig till labbet för blodprovstagning medan han skrev remissen och fixade med sjukskrivningen.

Är förresten sjukskriven nu (fortfarande heltid) tills mitten av januari.

Väl på labb så var kön lång. Hela vänterummet var packat med pensionärer hållandes röda och gröna kort (röd/gröna har alltid företräde framför oss med kölappar). Jag tog en kölapp och ställde mig mot väggen och väntade. Jag hörde någon säga att dom väntat i en kvart. Fint, tänkte jag. En kvart kan jag väl stå. Efter 30 minuter öppnades en sittplats och jag avvaktade lite för att se om någon annan ville ta den, men ingen rörde sig så jag satte mig ner. Märkte snabbt att stolen var rätt liten och galet obekväm för någon i min storlek.

Jag satt i några minuter och vilade ryggen (som höll på att gå av), sen ställde jag mig mot väggen igen efter att ha försökt jonglera både jackan och ryggsäcken på samma gång som jag försökt ställa mig upp ur stolen utan att hela stolen följde med.

Efter jag stått ungefär 55 minuter blev det äntligen min tur. Hon som skulle ta blodet från mig blev lite förvånad när hon såg hur många prover jag skulle ta. Leverprover, njurprover, blodsocker, snabbsänka, ämnesomsättning m.m. Sex rör blod, ett stick i fingret och ett urinprov.

Sist jag tog blodprover var typ när jag var.. 14 år? Om man räknar bort blodproverna jag fick ta inför operationen som jag aldrig fick veta resultatet på. Så det var 7 år sedan. Väl behövt, tycker jag.

Blodsockernivån har jag varit orolig över länge. Eftersom man är så stor man är och alltid har diabetes i bakhuvudet så... Det är ju något som ligger och gnager hela tiden. Märker jag att jag kissar oftare än normalt nån dag så åker tankarna genast iväg mot diabeteshållet. Det är väldigt jobbigt att oroa sig vid varje pissepaus, ungefär. Men mitt blodsocker var helt okej och nu kan jag äntligen pusta ut.

Resten av provsvaren får jag nästa vecka, då jag har telefontid med läkaren igen. Ska bli intressant.

Jag tror ju alltid att något är fel med mig, på allvar. Att någonting (förutom vikten och psyket) är fel och jag bara går och väntar på hjärtattacker, strokes, cancer, nervskador, alzheimers osv. Är jag en passiv hypokondriker, tro?

Jag var på vårdcentralen idag och träffade min läkare.

Han tyckte att jag borde öka dosen Citalopram till 40 mg. Han skrev också ut Atarax 25 mg och Mianserin Mylan 10 mg, som ersättning för Propavan som inte fungerade så bra på mig. Ataraxen är för att lindra ångest och oro, medan Mianserinet fungerar som ett slags lugnande sömnpiller.

Han beställde också blodprover, efter jag nämnde att jag aldrig kan sitta still och folk (inklusive jag) funderar ifall jag kan ha Restless Legs Syndrome.