Besök hos läkaren igen

2010-12-07 @ 07:21:48
Jag var hos läkaren igår igen. Vi pratade om hur jag mådde, hur jag haft det, min isolation, hur det blev med operationen och hur det går med alla mediciner.

Jag sa att det har gått relativt bra den senaste månaden, mest för att jag försökt hålla mig sysselsatt och inte tänka för mycket. Dock har jag sovit väldigt, väldigt mycket senaste tiden också. Har varit så sjukt trött. Kan inte vara vaken mer än 6-8 timmar innan jag får tunga ögonlock och kroppen förberett sig på sömn. Jag har inte tagit mina mediciner sen jag började med flytperioden innan operationen (som blev uppskjuten), men jag började igen igår.

Morgon: 1.5 tablett (à 30mg) Citalopram
Kväll: 1 tablett (à 10mg) Mianserin Mylan + 2 tabletter (à 25mg) Atarax

Till helgen ska jag öka dosen Citalopram till två tabletter.
Och om en vecka eller två ska jag öka igen till 2 st.
Mår jag inte märkvärt bättre efter fyra veckor på 2 tabletter så byter vi medicin.

Vi pratade om att det kanske är bäst att börja trappa ner på sjukskrivningen efter årsskiftet, för försäkringskassan är inte så glad på långtidssjukskrivningar... Eller nåt. Sen vill jag faktiskt, sakta men säkert, plugga färdigt min gymnasiebehörighet, och jag har tankar på att börja plugga på distans (nåt/ett par ämnen i taget) efter nyår.

Läkaren sa något om att dödssiffrorna är högre hos långtidssjukskrivna, just för att dom lätt isolerar sig själva och känner sig ensamma. Så han vill få mig på fötter så snabbt som möjligt så jag faktiskt börjar träffa folk igen.

Jag berättade att jag ville börja med kognitiv beteendeterapi för att försöka arbeta bort min ångest. Han nappade snabbt på den idéen och skickade iväg mig till labbet för blodprovstagning medan han skrev remissen och fixade med sjukskrivningen.

Är förresten sjukskriven nu (fortfarande heltid) tills mitten av januari.

Väl på labb så var kön lång. Hela vänterummet var packat med pensionärer hållandes röda och gröna kort (röd/gröna har alltid företräde framför oss med kölappar). Jag tog en kölapp och ställde mig mot väggen och väntade. Jag hörde någon säga att dom väntat i en kvart. Fint, tänkte jag. En kvart kan jag väl stå. Efter 30 minuter öppnades en sittplats och jag avvaktade lite för att se om någon annan ville ta den, men ingen rörde sig så jag satte mig ner. Märkte snabbt att stolen var rätt liten och galet obekväm för någon i min storlek.

Jag satt i några minuter och vilade ryggen (som höll på att gå av), sen ställde jag mig mot väggen igen efter att ha försökt jonglera både jackan och ryggsäcken på samma gång som jag försökt ställa mig upp ur stolen utan att hela stolen följde med.

Efter jag stått ungefär 55 minuter blev det äntligen min tur. Hon som skulle ta blodet från mig blev lite förvånad när hon såg hur många prover jag skulle ta. Leverprover, njurprover, blodsocker, snabbsänka, ämnesomsättning m.m. Sex rör blod, ett stick i fingret och ett urinprov.

Sist jag tog blodprover var typ när jag var.. 14 år? Om man räknar bort blodproverna jag fick ta inför operationen som jag aldrig fick veta resultatet på. Så det var 7 år sedan. Väl behövt, tycker jag.

Blodsockernivån har jag varit orolig över länge. Eftersom man är så stor man är och alltid har diabetes i bakhuvudet så... Det är ju något som ligger och gnager hela tiden. Märker jag att jag kissar oftare än normalt nån dag så åker tankarna genast iväg mot diabeteshållet. Det är väldigt jobbigt att oroa sig vid varje pissepaus, ungefär. Men mitt blodsocker var helt okej och nu kan jag äntligen pusta ut.

Resten av provsvaren får jag nästa vecka, då jag har telefontid med läkaren igen. Ska bli intressant.

Jag tror ju alltid att något är fel med mig, på allvar. Att någonting (förutom vikten och psyket) är fel och jag bara går och väntar på hjärtattacker, strokes, cancer, nervskador, alzheimers osv. Är jag en passiv hypokondriker, tro?

Kommentarer
Postat av: S

Hittade din blogg av en händelse. Tvekade länge inför att kommentera, då det på något sätt känns som att jag snokar. Dock vet jag vem du är, även om du knapast kan komma ihåg mig. Vi bodde på samma gård som barn, men du var bara en pytteliten tjej då, jag är minst 6-8 år äldre (har dålig koll, minns inte riktigt åldersskillnaden, men det var/är rätt stor). Hur som helst, blir väldigt berörd av det du skriver. Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig, kontentan är väl dock att jag hoppas innerligt att du ska hitta... trygghet och glädje (lät klyschigt det där..) Du är så vältalig och verkar så klok. Skickar en kram och hoppas att den där tjejen jag minns, sprudlande av glädje, fortfarande finns där och mår bra.

2010-12-08 @ 22:30:48
Postat av: Amanda

Hejsan, försök tänk på allt det bra och roliga i livet. Hoppas du blir bättre inom kort! Kolla gärna in min blogg..// Amanda

2010-12-09 @ 08:11:22     URL: http://blueeyeblue.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

        Kom ihåg mig?
RSS 2.0