Jag river mina murar...

Lägenheten på Sofiehem var fin. En etta på 36-38 kvm med kök, badrum, hall och en walk-in closet. Köket var i en ganska lagom storlek. Har nu äntligen en frys också. Golvet ska bli utbytt och väggarna ska målas. Vardagsrummet (där sängen också kommer stå) var rymligt och hade en lite speciell planlösning. Får förmiddagssol in dit på dagarna. Golvet är nyslipad parkett och tapeterna ska bytas. Badrummet var stort och har dessutom ett badkar. Klädkammaren var nog lite sliten (ska höra om jag kanske kan få måla om där inne), men jag klagar inte! Sen lär det ju se bättre ut med lite kläder. Tvättstuga finns en våning ner, så det är ju lite bättre än det jag har nu. Här på haga måste jag gå till ett helt annat hus och det är lite jobbigt att springa upp och ner, då jag bor tre trappor upp och tvättstugan är fyra trappor ner. Gud vad jag babblar... Poängen med det här inlägget var att berätta att jag tittat på lägenheten och tror att jag kommer trivas där. Nu ska jag försöka sova. Ska på bio imorgon med Josefina och Jokkos. Sen bär det av till Hörnsjö och Vitvattnet för att hjälpa till att städa en stuga. På måndag åker jag med boendekonsulaten och tittar på golv-samt tapetprover. På tisdag fyller mamma år och jag har hållplatsen. På onsdag ska jag träffa min handläggare på soc. På torsdag kanske det blir fiske med pappa och bror och SEN vet jag inte. Det har varit helt dött i flera veckor och nu kommer allting på en gång. Ska försöka att hålla mig lugn..!

Jag ligger i sängen och kan inte sova. Gick och la mig för 2.5 timmar sen och jag är fortfarande vaken. Jag klev upp och drack ett glas mjölk och åt en macka, som läkaren sa, men icket. Jag kan inte sluta röra på mig och det är sjukt frustrerande. Det är nästan som att min kropp undermedvetet försöker vagga mig till sömns emot min vilja, medan huvudet bara vill ha lugn och ro. Mina knän värker för att jag rört mig för mycket och mitt huvud är på gränsen till explosion. Jag hatar såna här nätter och dom återkommer på tok för ofta för att det ska anses vara normalt. Jag kan fan aldrig somna i tid då jag vet att jag har något som jag ska göra dagen efter. Kan det bero på stress? Klart det kan. Varför frågar jag ens? Det kan dock ha många förklaringar... Ångest är en av dom. Nu skriver jag i stort sett bara det jag tänker, i hopp om att trötta ut min hjärna på något sätt. Och... där tog orden slut. Fan!

Jag fick ett samtal från bostadsnämnden på sociala idag och dom har hittat en övergångslägenhet åt mig på Sofiehem. Ska fara och titta på den imorgon. Dom sa att golven och tapeterna var rätt risiga, men att det kunde fixas om jag får lägenheten. Tror att det var fler än jag som står i kö för den, så vi får se hur det går. Sofiehem är ett helt nytt område för mig. Har aldrig varit där förut, så det blir... Intressant.

Det var hållplatsen idag, men jag åkte inte dit. Är fortfarande småsjuk och jag har nackspärr (blir av någon anledning väldigt asocial när jag inte kan vrida huvudet). Kan slänga in det vanliga ändå: Veckans bästa: Jag och tjejen har pratat ut och har bestämt oss för att försöka igen. Var ute med Noomie på Corona i lördags. Veckans värsta: Svårt att somna i tid, otroligt uttråkad. Sitter och tänker på operationen. Ringde till kirurgmottagningen idag, men missade deras telefontider. Får försöka igen imorgon om jag ids. Måste också ringa läkaren angående sömnpillerna. Och ringa ungdomshälsan om att få träffa en psykolog. Och ringa socialen om balkongdörren som inte går att stänga. Det börjar bli ganska kallt på kvällarna nu. Känner mig fruktansvärt rastlös här på haga just nu. Vill bara hem till Röbäck så jag åtminstone har en dator att fördriva tiden med. Börjar bli långtråkigt att bara sova och sitta framför tv:n hela dagarna.

Efter ett lång, välbehövlig pratstund med älskade går jag och lägger mig (lagom till soluppgången) med ett stort leende på mina läppar. Den där tjejen kan få mig att känna mig som en fnittrig, förälskad liten flicka och sätter fortfarande mitt hjärta i brand efter ett och ett halvt år. Jag behöver fortfarande tid för mig själv, men hon ska ge mig utrymme. Vi båda var inne i någon slags förnekelsefas där ingenting stämde, men när murarna rasade samman fann vi varandra igen och nu är vi starkare än innan. Kärlek smakar gott på mina läppar. Och nu till något helt annat: är det ett dåligt tecken att börja känna blodsmak när man hostar..? Sjukling fortfarande. Ack ack.

Sitter i lekparken på baksidan av mamma och pappas hus. Önskar att lamporna var släckta så jag kunde se stjärnorna klarare. Jag njuter av känslan att kylan tränger igenom mina kläder och svalkar min kropp. Njuter av tystnaden och ensamheten. Jag har haft en bra vecka. Åtminstone bättre än vanligt.

Jag är trött men jag kan inte sova. Tankarna gnager för mycket för att jag ska kunna slappna av. Nattens ångest tillägnas pappa. Jag borde skriva ett brev om honom. Jag har mycket att säga, men ändå så lite. Känner mig illa till mods när jag tänker tillbaka på allt vi har gått igenom sen jag var liten. Jag kan inte ligga still och jag håller kroppen spänd i ett desperat försök att stänga tankarna ute, men dom tränger in ändå. Velar om jag ska kliva upp, starta datorn och skriva av mig eller om jag ska ligga kvar i sängen och hoppas på att jag tröttar ut mig själv om en stund. Jag kör på sömn... Busy day tomorrow (today?).

Den senaste tiden har jag drömt väldigt mycket verklighetsdrömmar. Det har varit återkommande sen jag började med Propavanet. Ibland kan jag inte skilja på drömmar och verklighet när jag vaknat. I natt drömde jag att jag hade varit på systemet och handlat mitt rosévin till helgen och när jag vaknade var jag helt övertygad om att det hade hänt. Det var inte förrän nu som jag kom på att jag måste ha drömt. Och förra veckan skulle jag träffa CJ och då drömde jag att han smsat mig och sagt att han varit uppe sent och skulle nog inte vakna förrän vid 14-tiden. Detta resulterade i att jag också sov till klockan två och tänkte att allt var lugnt. Jag fick lov att smsa honom senare för att höra om han verkligen hade sagt det. Det är ganska läskigt. Sen kommer jag aldrig ihåg att jag stänger av väckarklockan längre. Känns knepigt.

Jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor längre. Det enda jag vet av just nu är nedstämdhet, ångest och stress. Dessa känslor fyller mina dagar och byter av varandra konstant. Hösten är här. Idag gjorde jag slut med min flickvän. Jag pratade med henne igår och förklarade att jag behövde tid för mig själv, för att hitta tillbaka till mitt jag. Att jag måste reda ut mig själv och ta mig ur den här helveteshålan jag befinner mig i. Jag förklarade att jag älskar henne, men att jag inte längre vet om jag är kär i henne, för att depressionen isolerar alla mina känslor och jag vet inte om det är DEN som får mig att tappa det jag känner, eller om det faktiskt är jag. Jag sa att jag behövde några månader för mig själv och att vi kunde försöka igen efter det. Att det här är någonting som jag måste göra för att kunna må bra igen. Hon blev ledsen, men förstod. Trodde jag... På kvällen skickade hon några sms om att hon önskade att hon var död och att hon ville somna och aldrig mer vakna. Under natten eskalerade det och på morgonen sa hon att jag hade krossat hennes hjärta, hennes själ, hennes hopp och hennes drömmar. Att jag förstört hela hennes liv. Hon satte ord i munnen på mig och sa att jag aldrig mer ville ha något med henne att göra. Att jag kommer vänta ett par veckor och sen göra slut med henne. Någonting inom mig gick sönder. Någonting stängdes av. Jag sa att hon var en underbar människa och att hon kommer kunna hitta någon ny som hon förtjänar. Att om hon inte kunde acceptera att jag behöver tid, så kunde jag inget göra. Jag gjorde slut. Jag saknar henne och jag älskar henne, men hon sårade mig verkligen. En tomhet fyller mitt hjärta samtidigt som jag känner mig skrämmande likgiltig. Ett år och fyra månader... Farväl, älskade.

Tankarna virvlar runt i huvudet på mig, likt höstlöven fångade i en kylig vind. Dom är fruktansvärt sporadiska, men ändå följer dom ett visst mönster och jag vill inte tolka orden som förmedlas under allt brus. Huvudvärken är påträngande. Allt jag känner just nu bär ett eko. En brist på emotionellt engagemang. Moments like these should not exist. De bör upphöra och utplånas för allas välmående, inte bara för mitt eget. Jag drömmer om att en dag vara totalt självstående.

Jag pratade nyss med min handläggare på soc. Hon ska skriva en ansökan om en övergångslägenhet åt mig, eftersom fler behöver min jourlägenhet och jag inte verkar kunna hitta en lägenhet själv. Sen ska hon ringa till Hållplatsen och fråga om dom kan hämta mig, så jag lättare kan ta mig dit. Har lite svårt att lämna lägenheten numera och hon tyckte att jag skulle fortsätta gå dit istället för att isolera mig ännu mer, vilket är logiskt. Också skulle hon fixa en kontaktperson till mig, även fast det känns sjukt obekvämt. Men det är också för att jag inte ska behöva vara ensam hela tiden.. Så jag iaf har en person som är återkommande varje vecka. Hoppas att jag inte får någon som är i min ålder.. Gärna en kvinna 30+ typ. Min handledare ska ringa mig på måndag och jag ska gå förbi och skriva under papper för lägenheten. Sen får vi se om Hållplatsen hör av sig ang. hämtningen. Känner mig jättestressad och kan inte sitta still. Börjar känna den där tryckande känslan över bröstet, som också kallas för 'ångest'. Djupa andetag, Sandra... Djupa andetag..!

Sitter på sängen och har svårt att samla tankarna. Sömntabletterna gör inte sitt jobb och hjärnkapaciteten går på sparlåga. Depressionen gör sig påmind konstant och saker som roade mig förut känns inte alls lockande längre. Jag har mycket skrivet på min 'att göra'-lista, men dagarna passerar och inget av det verkar bli gjort. Inte ens de viktiga sakerna. Ibland famlar jag efter livslust trots att jag vet att den lämnade mig för länge sedan. Åren har gått för fort och jag är fortfarande på samma ställe som jag var för fem år sen, det är bara det att ilskan jag kände då har blivit ersatt med en känsla av hopplöshet. Jag har fortfarande svårt att greppa hur arg jag egentligen har varit under mina sena tonår. Arg på mina föräldrar, mina lärare, mitt ex, världen, livet och mig själv. Nu är jag inte arg längre. Jag bara är. Knappt ens det. Jag ifrågasätter min existens dagligen, till ingen nytta. Klokare verkar jag inte bli av det. Min hjärna spelar dödspräglade spel med mig och jag börjar bli ganska trött på att förlora. Jag skulle bara vilja vinna en enda gång. Bara en enda...

I'm having a weak moment och min hjärna vill verkligen inte lyda mig just nu. Jag är så jävla förbannad på mig själv. Hur kunde jag låta allt gå så här långt..? Jag känner mig fångad i min kropp och i min hjärna och jag vill inte vara här! Är bara så arg och besviken på mig själv. Det är så frustrerande att inte ens klara av de mest simpla sakerna utan att få ångest och må dåligt. Jag tog Prosavanet för två timmar sen och jag kan inte somna. Tankarna härjar fritt och får mig att vilja klättra på väggarna. Kan inte ligga stilla. "Jag dunkar huvudet i asfalten och likt en tegelsten mot ett fönster krossas mitt ansikte till miljontals fragment av någonting som en gång var och aldrig mer kommer bli."

Jag har beslutat att inte fara på Hållplatsen. Det känns inte som att jag kan ta del av allt som sägs och verkligen engagera mig i det när jag mår så här. Jag tror att jag kan få ut mycket av att gå dit, men inte just nu.

Pratade med min läkare idag och jag ska fortsätta ta Propavan sömntabletterna den här veckan också. Sen får vi se om jag ska byta till något annat eller komplettera med någon annan medicin. Jag ska också öka dosen på min antidepressiva medicin, för dosen jag har nu gör inte tillräckligt.

Sitter på balkongen och tänker på morfar. Jag saknar honom. Jag minns inte hur många år sen det var han dog. Jag minns bara att det var två dagar innan julafton. Jag satt vid datorn i mina föräldrars sovrum när mamma kom in och sa att han var borta. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag grät. Kramade mamma och grät. Jag fick aldrig gå på hans begravning och jag tror inte att jag ens besökt hans grav. Jag vet inte ens var han ligger begravd. Jag minns att jag ibland grät i skolan innan han gick bort. Jag måste ha gått i mellanstadiet då. Alla hans barnbarn som jag har pratat med sen dess var lite rädda för honom och tyckte att han var läskig. Jag kan inte säga detsamma. Jag minns bara gott om honom. Som den behagliga doften av alla oljorna i hans snickarbod, som den lilla fiskedammen bredvid huset där vi metade och munspelet han spelade på, som jag sedan fick av honom. Han var lång och smal med sönderrökt röst, tunnhårig och hade ofta bruna byxor på sig med någon ljus skjorta till. På mina födelsedagar krafsade han alltid fram plånboken ur bakfickan och gav mig en hundring. Åh, vad jag saknar honom..

Ligger i sängen och väntar på att Propavanet ska kicka in. Jag sov hela dagen idag. Vaknade inte förrän vid tre-tiden och då var det bara att försöka förbereda mig själv mentalt för utebion hos Haffu. Min kusin Malin har födelsedagsfest ikväll och hon ville att jag skulle komma dit också, men det kändes sjukt jobbigt. Ångestladdat. Jag vet inte varför, men det känns mindre jobbigt att umgås med folk om jag har nära hem. Då kan jag liksom fly om det blir för överväldigande. Jag har nog alltid haft lite social ångest, men den har aldrig varit såhär påträngande. Om jag ska åka iväg nånstans så måste jag oftast ställa in mig på det i förväg. Börjar jag vela så blir det inte av. Jag har knappt nån mat i kylen just nu, för jag har inte orkat fara och handla. Bra jobbat, tjejen! Att ringa samtal är jag inte heller särskilt bra på. Det går bra att ringa till vänner och familj, men är det någon utomstående blir det genast ett problem. Att bara beställa pizza över telefon är en pina. Jag känner mig socialt handikappad. Och den här huvudvärken tar död på mig.. Grr.. Alvedon nästa?