Jag river mina murar...

Det är trist att se hur många som hellre gömmer sig än att räcka ut en hand.

Jag har alltid gett hundra procent till mina vänner när jag vet att dom går igenom något jobbigt och nu när jag själv sitter i träsket så ser jag vilka som verkligen vill mig väl. Vilka som faktiskt bryr sig och stöttar mig i med-och motgångar. Vilka som inte ger upp.

Är det ingen som ser att jag behöver stöd runt omkring mig just nu? Är jag verkligen så jobbig att jag inte ens är värd att ha kontakt med längre?

Av alla mina vänner så är det bara två som bett om lösenordet till den här bloggen. Min kusin, som står mig närmast, och en vän som flyttat söderut som jag träffar nån gång per år. Sen är det även en "okänd", väldigt snäll bloggerska som också läser här (som faktiskt visat mer stöd än vad de flesta av mina vänner gjort den senaste tiden).

Jag märker att många låter vänskapen gå i ide tills stormen lugnat sig, men är det ingen som har tänkt på att jag inte vill vara ensam mitt i en storm? Att jag kanske vill sitta bredvid någon? Söka skydd med någon? Kan man verkligen kalla det här för vänskap..? Ska man verkligen måsta säga "tack och adjö, vi ses när jag kravlat mig upp ur diket på egen hand"?

Jag har inte förändrats. Jag är densamma, men jag är svartfläckad av mörker och jag hittar inte ut.

Det är nu som "that's what friends are for" ska flika in, men det ekar av tomhet... Det enda som hörs är min kusins röst och min katts fotsteg. Vad skulle jag göra utan dom?