Älskade morfar
Sitter på balkongen och tänker på morfar. Jag saknar honom. Jag minns inte hur många år sen det var han dog. Jag minns bara att det var två dagar innan julafton. Jag satt vid datorn i mina föräldrars sovrum när mamma kom in och sa att han var borta. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag grät. Kramade mamma och grät. Jag fick aldrig gå på hans begravning och jag tror inte att jag ens besökt hans grav. Jag vet inte ens var han ligger begravd. Jag minns att jag ibland grät i skolan innan han gick bort. Jag måste ha gått i mellanstadiet då. Alla hans barnbarn som jag har pratat med sen dess var lite rädda för honom och tyckte att han var läskig. Jag kan inte säga detsamma. Jag minns bara gott om honom. Som den behagliga doften av alla oljorna i hans snickarbod, som den lilla fiskedammen bredvid huset där vi metade och munspelet han spelade på, som jag sedan fick av honom. Han var lång och smal med sönderrökt röst, tunnhårig och hade ofta bruna byxor på sig med någon ljus skjorta till. På mina födelsedagar krafsade han alltid fram plånboken ur bakfickan och gav mig en hundring. Åh, vad jag saknar honom..
Han fick struphuvudet krossat av en slang, tror jag det var. Det var därför hans röst lät så där "rosslig". Jo, jag tyckte då att han var snäll, inga konstigheter. Men jag hann inte prata med honom i vuxen ålder så jag vet inte hur "knepig" han var. Han fick leva länge, trots ett hårt liv i bakfickan och många barnbarn fick han hålla i knät, särskilt då han tog fram munspelet och körde en trudelutt med ´kan du vissla johanna´ eller någon annan klämmig låt. Han älskade fiske och han snickrade som hobby, vi fick en del sniderier på 80-talet. De kanske inte alltid var raka men ändå :) Hans bilkörning var inte riktigt bra, be Pappa berätta om när Mormor och Morfar skulle hälsa på oss och Morfar fick kontakt med plogbilen, den historien piggar alltid upp :)
