Spelar ett spel med liv och död
Sitter på sängen och har svårt att samla tankarna. Sömntabletterna gör inte sitt jobb och hjärnkapaciteten går på sparlåga. Depressionen gör sig påmind konstant och saker som roade mig förut känns inte alls lockande längre. Jag har mycket skrivet på min 'att göra'-lista, men dagarna passerar och inget av det verkar bli gjort. Inte ens de viktiga sakerna. Ibland famlar jag efter livslust trots att jag vet att den lämnade mig för länge sedan. Åren har gått för fort och jag är fortfarande på samma ställe som jag var för fem år sen, det är bara det att ilskan jag kände då har blivit ersatt med en känsla av hopplöshet. Jag har fortfarande svårt att greppa hur arg jag egentligen har varit under mina sena tonår. Arg på mina föräldrar, mina lärare, mitt ex, världen, livet och mig själv. Nu är jag inte arg längre. Jag bara är. Knappt ens det. Jag ifrågasätter min existens dagligen, till ingen nytta. Klokare verkar jag inte bli av det. Min hjärna spelar dödspräglade spel med mig och jag börjar bli ganska trött på att förlora. Jag skulle bara vilja vinna en enda gång. Bara en enda...
hej gumman! Propavan är inte insomningstablettter och man blir inte trött av dom utan man måste KUNNA somna för att dom ska verka. Behöver du hjälp att somna så måste du få stilnoct istället.
Hoppas du vet att jag hejjar alltid på dig!
