Jag river mina murar...

Jag ser inget ljus i livet längre. Många positiva saker händer, men jag känner ingen glädje över det. Det känns som att jag leker tafatt med livet, men jag lyckas aldrig hinna ikapp. Det bara kör över mig och springer ifrån mig innan jag ens hunnit uppfatta vad det är som händer.

Allt börjar kännas så jävla jobbigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka att jag hellre vill dö än att leva så här. Att dö skulle vara en stor lättnad. Slippa oroa mig, slippa känna mig som ett misslyckande, slippa kämpa, slippa förklara mig, slippa berätta...

Hur många år ska jag måsta genomlida detta helvete? Vad ska jag göra? Jag orkar inte...

Det är lite på gott och ont som jag skapar den här bloggen. Kanske är det min tur att vara självisk? Hela mitt liv har gått åt till att bry mig om andra och att få andra människor att tycka om mig, men nu lägger jag fokus på mig själv istället och jag låter er ta del av det.

Jag har suttit i en halvtimma och försökt bestämma mig för om jag vill lösenordsskydda den här bloggen, eller om jag verkligen ska lämna den öppen för vem som helst. Det finns ju fördelar och nackdelar med båda, men what the heck. Livet kan inte bli så mycket värre än det redan är, så... Välkommen till mitt liv, Sverige.

Tanken om att släppa in omvärlden till mitt fuckade liv och mina överflödiga velingar känns väldigt jobbigt. Framförallt då jag vet att folk runt omkring mig kommer att lessna och tänka att jag bara är ännu en sorglig människa som söker uppmärksamhet, men att skriva om mitt liv och mina problem är mitt sätt att ventilera mig. Det är mitt verktyg till ett bättre mående och en bearbetning av mitt förflutna, tillsammans med nuläget.

Vill du inte läsa en massa dystra och deppiga inlägg om mitt liv, så är nog nu en bra tid att sluta läsa.