Mardröm om misshandel och förlamning
2010-10-30 @ 14:56:23
Jag drömde att jag sa emot min pappa, minns inte vad vi diskuterade, och han blev tillslut så arg att han försökte ta strypgrepp på mig och misshandlade mig. Jag skrek och skrek, tillslut gav han upp och lämnade mig. Jag grät förtvivlat och jag kunde se mamma i ögonvrån. Jag kved fram "mamma hjälp mig.." men hon vände om och gick.
Sen byttes drömmen mot att mina kusinbarn var och lekte vid en väg. Jag satt fast någonstans högt upp och jag kunde se mamma, pappa, brorsan och hans tjej stå och prata. Tror dom höll på att grilla eller något. Barnen sprang omkring ute på vägen och jag skrek åt dom att hålla sig borta därifrån för det kom bilar hela tiden. Men dom lyssnade inte och jag vrålade åt dom att gå därifrån och varnade dom för bilar och försökte slita mig loss för att ta mig ner till dom. Mamma och de andra brydde sig inte om dom. Jag var så arg!
Därefter kom Rocky, min katt, (som också höll på att bli påkörd, men faktiskt lyssnade när jag sa åt honom) och satte sig i mitt knä och försökte lugna mig och trösta mig. Mysigt, tänkte jag. Lugnare blev jag, barnen tynade bort, och oväsendet från grillen och vägen blev inte lika ihärdigt. Jag tittade ner och såg att jag satt i rullstol. Inte konstigt att jag inte kunde ta mig därifrån. Jag kunde ju inte gå.
--
Jag undrar om jag skrek i sömnen, för när jag vaknade var jag alldeles hes. Är det fortfarande.
Sen byttes drömmen mot att mina kusinbarn var och lekte vid en väg. Jag satt fast någonstans högt upp och jag kunde se mamma, pappa, brorsan och hans tjej stå och prata. Tror dom höll på att grilla eller något. Barnen sprang omkring ute på vägen och jag skrek åt dom att hålla sig borta därifrån för det kom bilar hela tiden. Men dom lyssnade inte och jag vrålade åt dom att gå därifrån och varnade dom för bilar och försökte slita mig loss för att ta mig ner till dom. Mamma och de andra brydde sig inte om dom. Jag var så arg!
Därefter kom Rocky, min katt, (som också höll på att bli påkörd, men faktiskt lyssnade när jag sa åt honom) och satte sig i mitt knä och försökte lugna mig och trösta mig. Mysigt, tänkte jag. Lugnare blev jag, barnen tynade bort, och oväsendet från grillen och vägen blev inte lika ihärdigt. Jag tittade ner och såg att jag satt i rullstol. Inte konstigt att jag inte kunde ta mig därifrån. Jag kunde ju inte gå.
--
Jag undrar om jag skrek i sömnen, för när jag vaknade var jag alldeles hes. Är det fortfarande.
Tuesday from hell
2010-10-26 @ 22:01:47
Ångesten har präglat min dag och vägrar lämna mig ifred. Att bara skriva det här inlägget känns jobbigt. Jag kan inte sitta still. Jag har slutat med medicineringen, men jag tror att det är en god idé att börja med den igen nu då jag inte ska opereras.
Jag önskar att jag hade fler vänner, vänner som inte har något emot ifall jag inte ringer, för jag vill inte vara ensam ikväll. Många av mina vänner har gett upp. Det har jag märkt (svårt att inte lägga märke till sånt). Jag klandrar dom inte, för jag vet att jag är omständig, komplicerad och obegriplig.
Men det är det som är så knepigt också... Jag är bara dryg fram tills då jag faktiskt träffas med någon. När jag väl umgås med någon så är jag "normal". Jag verkar normal. Men jag skulle också bli less. Jag förstår det.
Dagarna spenderas med min katt och min dator. Är jag inte i lägenheten så är jag i det hem som jag kämpat så hårt för att komma bort ifrån.
Jag har inte varit på Hållplatsen på tre veckor. Två av dom veckorna var jag sjuk och nu, idag, stannade jag hemma trots att jag kunde ha farit. Tiden gick för snabbt. Jag hann inte förbereda mig.
Den här jävla yrseln vägrar ge med sig och de sporadiska domningarna i ansiktet kommer allt oftare. Jag är less på vårdcentralen. Jag orkar inte.
Har ett par böcker som jag skulle ha lämnat igen till biblioteket i augusti, men dom ligger här och stirrar på mig med dömande ögon. Biblioteksräkningen kommer bli hög, men det stör mig inte. Mindre pengar att äta för. Det är bra.
- Usch, jag hatar känslan av att folk pratar om mig
Jag önskar att jag hade fler vänner, vänner som inte har något emot ifall jag inte ringer, för jag vill inte vara ensam ikväll. Många av mina vänner har gett upp. Det har jag märkt (svårt att inte lägga märke till sånt). Jag klandrar dom inte, för jag vet att jag är omständig, komplicerad och obegriplig.
Men det är det som är så knepigt också... Jag är bara dryg fram tills då jag faktiskt träffas med någon. När jag väl umgås med någon så är jag "normal". Jag verkar normal. Men jag skulle också bli less. Jag förstår det.
Dagarna spenderas med min katt och min dator. Är jag inte i lägenheten så är jag i det hem som jag kämpat så hårt för att komma bort ifrån.
Jag har inte varit på Hållplatsen på tre veckor. Två av dom veckorna var jag sjuk och nu, idag, stannade jag hemma trots att jag kunde ha farit. Tiden gick för snabbt. Jag hann inte förbereda mig.
Den här jävla yrseln vägrar ge med sig och de sporadiska domningarna i ansiktet kommer allt oftare. Jag är less på vårdcentralen. Jag orkar inte.
Har ett par böcker som jag skulle ha lämnat igen till biblioteket i augusti, men dom ligger här och stirrar på mig med dömande ögon. Biblioteksräkningen kommer bli hög, men det stör mig inte. Mindre pengar att äta för. Det är bra.
- Usch, jag hatar känslan av att folk pratar om mig
Tungt
2010-10-25 @ 02:56:34
Isoleringen sätter knivar i mitt hjärta, men jag har ingen annan att skylla än mig själv. Jag har undermedvetet stött bort de flesta i min närhet under åren, succesivt, och lyckats.
Walk in my shoes for one day and you'll go nuts.
Jobbig kväll, jobbig natt. Minnen virvlar vid ytan och när dom väl tagit fäste lämnar dom mig inte förrän efter sömnen, om jag har tur.
Dags att sova, kanske? Nej.
Jag vet att sömnen är ouppnåelig när jag mår dåligt. Jag bara ligger, vrider och vänder, suckar och skakar tills jag tvingas upp igen. Så här sitter jag nu och väntar ut mitt psyke.
Jag har lätt för att kliva in i fasader, för att skydda folk mot mitt eviga nötande av vem, var, hur, när, varför... Mest när och varför. Ensamma vädjanden till icke-existentiella ting och önsketänkande om sådant andra inte åstundar.
Walk in my shoes for one day and you'll go nuts.
Jobbig kväll, jobbig natt. Minnen virvlar vid ytan och när dom väl tagit fäste lämnar dom mig inte förrän efter sömnen, om jag har tur.
Dags att sova, kanske? Nej.
Jag vet att sömnen är ouppnåelig när jag mår dåligt. Jag bara ligger, vrider och vänder, suckar och skakar tills jag tvingas upp igen. Så här sitter jag nu och väntar ut mitt psyke.
Jag har lätt för att kliva in i fasader, för att skydda folk mot mitt eviga nötande av vem, var, hur, när, varför... Mest när och varför. Ensamma vädjanden till icke-existentiella ting och önsketänkande om sådant andra inte åstundar.
Migrationsverkets beslut om flickväns visum
2010-10-22 @ 14:54:11
"Er avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan viseringen löper ut har inte kunnat bekräftas.
Ambassaden har enligt Migrationsverkets författningssamling, MIGRFS 2001:3, bemyndigats att besluta i viseringsärenden. I denna föreskrift regleras de förutsättingar ambassaden har att följa. Det innebär bland annat att den viseringspraxis som fastställs av Migrationsverkets styrelse ska följas.
Visering är ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium samt transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. Utlänningen har att lämna medlemsstaternas territorium senast när tillståndet löper ut. En förutsättning för att ett sådant tillstånd ska kunna beviljas är bland annat att det har gjorts troligt att utlänningen kommer att återvända hem efter besöket i medlemsstaternas territorium.
Sökanden är ung och ensamstående och inte att anse som väletablerad i Kosovo. Sökanden vill besöka en väninna i Sverige som hon endast haft kontakt med via internet. Ambassaden iakttar stor försiktighet när det gäller personer som är bosatta i områden där den politiska och ekonomiska situationen är mycket besvärling. Kosovo är än så länge ett sådant område. För att bevilja visering för personer som är bosatta där måste besöket framstå som extra angeläget. Ambassaden bedömer att sökandens besök inte är tillräckligt angeläget för att bevilja visering. Ansökan om visering avslås därför.
Detta beslut kan inte överklagas."
Ambassaden har enligt Migrationsverkets författningssamling, MIGRFS 2001:3, bemyndigats att besluta i viseringsärenden. I denna föreskrift regleras de förutsättingar ambassaden har att följa. Det innebär bland annat att den viseringspraxis som fastställs av Migrationsverkets styrelse ska följas.
Visering är ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium samt transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. Utlänningen har att lämna medlemsstaternas territorium senast när tillståndet löper ut. En förutsättning för att ett sådant tillstånd ska kunna beviljas är bland annat att det har gjorts troligt att utlänningen kommer att återvända hem efter besöket i medlemsstaternas territorium.
Sökanden är ung och ensamstående och inte att anse som väletablerad i Kosovo. Sökanden vill besöka en väninna i Sverige som hon endast haft kontakt med via internet. Ambassaden iakttar stor försiktighet när det gäller personer som är bosatta i områden där den politiska och ekonomiska situationen är mycket besvärling. Kosovo är än så länge ett sådant område. För att bevilja visering för personer som är bosatta där måste besöket framstå som extra angeläget. Ambassaden bedömer att sökandens besök inte är tillräckligt angeläget för att bevilja visering. Ansökan om visering avslås därför.
Detta beslut kan inte överklagas."
Viva Komvux, perhaps?
2010-10-22 @ 00:35:05
"Hejsan,
Jag heter Sandra, är 21 år gammal och jag överväger att börja komplettera min gymnasiebehörighet, men jag har lite funderingar kring detta och skulle uppskatta att få höra er synpunkt på det hela.
Nu är det så att jag har mått psykiskt dåligt väldigt länge och har under vissa omständigheter inte tagit mig igenom gymnasiet. Jag är sjukskriven sedan fyra månader tillbaka p.g.a. detta och all denna fritid har fått mig att börja klättra på väggarna lite grann.
Idylliskt för mig vore ifall det fanns möjlighet för mig att studera något enstaka ämne på distans, i långsamt tempo och utan några egentliga krav på när uppgifterna ska inlämnas, eftersom jag har både socialfobi, prestationsångest och har lätt för att ge upp när det blir jobbigt.
Ämnen som behörighet fattas:
- Matematik B
- Svenska B
- Religion A
- Samhällskunskap A
Så vad tänker ni kring detta? Låter det överkomligt? Vad rekommenderar ni?"
Jag heter Sandra, är 21 år gammal och jag överväger att börja komplettera min gymnasiebehörighet, men jag har lite funderingar kring detta och skulle uppskatta att få höra er synpunkt på det hela.
Nu är det så att jag har mått psykiskt dåligt väldigt länge och har under vissa omständigheter inte tagit mig igenom gymnasiet. Jag är sjukskriven sedan fyra månader tillbaka p.g.a. detta och all denna fritid har fått mig att börja klättra på väggarna lite grann.
Idylliskt för mig vore ifall det fanns möjlighet för mig att studera något enstaka ämne på distans, i långsamt tempo och utan några egentliga krav på när uppgifterna ska inlämnas, eftersom jag har både socialfobi, prestationsångest och har lätt för att ge upp när det blir jobbigt.
Ämnen som behörighet fattas:
- Matematik B
- Svenska B
- Religion A
- Samhällskunskap A
Så vad tänker ni kring detta? Låter det överkomligt? Vad rekommenderar ni?"
Uppskjuten operation, mental breakdown, vårdcentralen
2010-10-21 @ 01:27:04
Operationen blir uppskjuten, tills vidare. Jag måste jobba med mitt psyke innan jag ger mig in för en totalt livsändrande operation.
Jag mådde okej när jag ansökte om operationen i mars och därefter har det sakta gått utför. Nu de senaste dagarna kraschade jag totalt.
Det blev för mycket. Oron inför livet efter operationen, alla dåliga tankar, febern, yrseln, ångesten, stressen, flytten, kärleken... Allt på samma gång.
Jag bröt ihop igår och var nära på att ringa psykakuten. Idag mår jag bättre.
Skrev ett par blogginlägg under-och efter jag bröt ihop, men jag tror inte jag vill publicera dom. I alla fall inte det ena.
Imorgon bitti drar jag till vårdcentralen med min feber, min yrsel och mitt hjärta, som uppför sig lite konstigt. Jag skulle dit idag egentligen, men med deras jävla uppringningssystem så gick ju allt i stöpet.
Det är tamigfan omöjligt att få hjälp (eller att ens få prata med någon) numera. Sjukt.
Jag mådde okej när jag ansökte om operationen i mars och därefter har det sakta gått utför. Nu de senaste dagarna kraschade jag totalt.
Det blev för mycket. Oron inför livet efter operationen, alla dåliga tankar, febern, yrseln, ångesten, stressen, flytten, kärleken... Allt på samma gång.
Jag bröt ihop igår och var nära på att ringa psykakuten. Idag mår jag bättre.
Skrev ett par blogginlägg under-och efter jag bröt ihop, men jag tror inte jag vill publicera dom. I alla fall inte det ena.
Imorgon bitti drar jag till vårdcentralen med min feber, min yrsel och mitt hjärta, som uppför sig lite konstigt. Jag skulle dit idag egentligen, men med deras jävla uppringningssystem så gick ju allt i stöpet.
Det är tamigfan omöjligt att få hjälp (eller att ens få prata med någon) numera. Sjukt.
Något som har någon betydelse
2010-10-19 @ 21:31:00
Att inte vilja leva, men ändå inte vilja dö... Att sitta helt apatisk och inte finna mening i någonting. Det är tungt.
Men det är skillnad mellan att inte ha livslust, och att faktiskt vilja dö.
Jag känner ofta att jag inte ser en mening med att leva och ibland är det jobbigt att ens vilja gå upp ur sängen, eftersom det inte förfyller ett syfte - då jag i grund och botten inte är nog motiverad för att leva. Men att faktiskt vilja dö är något som bara sköljer över mig när jag möts med motgångar och hinder, vilket jag gör nästan dagligen. Jag agerar dock inte på mina känslor, utan pushar mig igenom dom istället, så gott det går.
Annars sitter jag bara timtal och gör... ingenting.
Det värsta är egentligen att tankarna "försvinner" skrämmande fort. Att gå från ett förtvivlat, hopplöst, skärrat tillstånd, till att (inom loppet av ett par minuter) gå över till ett ganska obrytt, apatiskt och nonchalant läge... Det är skrämmande. Att känna sig så likgiltig inför vad man precis har känt och upplevt.
Jag undrar ofta vad i helvete jag håller på med, men jag finner inget svar. Detta är något obeskrivligt återkommande som jag tappat kontrollen över.
Jag ringde inte till psykakuten igårkväll, som jag tänkte. Av någon anledning så känns det inte som att jag har problem nog för att få hjälp av dom. Att jag inte förtjänar deras hjälp. Att det ändå inte skulle göra någon nytta.
Går jag dit och dom ratar mig kommer jag må sämre.
--
Igår grät jag på ett sätt som jag inte gråtit på sen jag var liten. De senaste tio åren har jag gråtit i tystnad. Tårarna rinner, jag snörvlar, men inget mer. Igår brast det och jag bölade. Jag grät på riktigt. Kände tomheten och grät i ren förtvivlan. Kissen blev rädd. Stackarn.
Men det är skillnad mellan att inte ha livslust, och att faktiskt vilja dö.
Jag känner ofta att jag inte ser en mening med att leva och ibland är det jobbigt att ens vilja gå upp ur sängen, eftersom det inte förfyller ett syfte - då jag i grund och botten inte är nog motiverad för att leva. Men att faktiskt vilja dö är något som bara sköljer över mig när jag möts med motgångar och hinder, vilket jag gör nästan dagligen. Jag agerar dock inte på mina känslor, utan pushar mig igenom dom istället, så gott det går.
Annars sitter jag bara timtal och gör... ingenting.
Det värsta är egentligen att tankarna "försvinner" skrämmande fort. Att gå från ett förtvivlat, hopplöst, skärrat tillstånd, till att (inom loppet av ett par minuter) gå över till ett ganska obrytt, apatiskt och nonchalant läge... Det är skrämmande. Att känna sig så likgiltig inför vad man precis har känt och upplevt.
Jag undrar ofta vad i helvete jag håller på med, men jag finner inget svar. Detta är något obeskrivligt återkommande som jag tappat kontrollen över.
Jag ringde inte till psykakuten igårkväll, som jag tänkte. Av någon anledning så känns det inte som att jag har problem nog för att få hjälp av dom. Att jag inte förtjänar deras hjälp. Att det ändå inte skulle göra någon nytta.
Går jag dit och dom ratar mig kommer jag må sämre.
--
Igår grät jag på ett sätt som jag inte gråtit på sen jag var liten. De senaste tio åren har jag gråtit i tystnad. Tårarna rinner, jag snörvlar, men inget mer. Igår brast det och jag bölade. Jag grät på riktigt. Kände tomheten och grät i ren förtvivlan. Kissen blev rädd. Stackarn.
Tvivel inför GBP-operationen...
2010-10-19 @ 01:01:08
Måste få skriva av mig, vet inte vars jag ska ta vägen..
Är inne på fjärde (femte?) dagen med flyt och för varje timma som går så ökar känslan av att inte vara redo för livet efter operationen..
Jag är så djupt rotad i min psykiska ohälsa att jag inte ens klarar av de simplaste sakerna längre.. Depression, prestationsångest, social ångest, sömnstörningar, suicidala tankar, självhat... Listan fortsätter..
Och om jag inte ens klarar av vardagssysslor, hur ska jag då klara av allt som kommer krävas av mig om jag går igenom med det här..? Tvivlet inför operationen blir starkare och starkare ju närmare datumet jag kommer..
Jag vill bara klättra på väggarna..!
Det känns som att jag gör allt bakvägen.. Borde jag se till att må bättre psykiskt innan operationen, eller ska jag genomföra det ändå och hoppas att allt går bra..?
Operationen kräver att man har koll på allt, att man inte ger upp och att man dagligen sätter krav på sig själv... Och jag är den som typ aldrig har koll på någonting, som alltid ger upp och som inte klarar av krav..
Hur fan har jag tänkt det här egentligen..?
Ångest.
Är inne på fjärde (femte?) dagen med flyt och för varje timma som går så ökar känslan av att inte vara redo för livet efter operationen..
Jag är så djupt rotad i min psykiska ohälsa att jag inte ens klarar av de simplaste sakerna längre.. Depression, prestationsångest, social ångest, sömnstörningar, suicidala tankar, självhat... Listan fortsätter..
Och om jag inte ens klarar av vardagssysslor, hur ska jag då klara av allt som kommer krävas av mig om jag går igenom med det här..? Tvivlet inför operationen blir starkare och starkare ju närmare datumet jag kommer..
Jag vill bara klättra på väggarna..!
Det känns som att jag gör allt bakvägen.. Borde jag se till att må bättre psykiskt innan operationen, eller ska jag genomföra det ändå och hoppas att allt går bra..?
Operationen kräver att man har koll på allt, att man inte ger upp och att man dagligen sätter krav på sig själv... Och jag är den som typ aldrig har koll på någonting, som alltid ger upp och som inte klarar av krav..
Hur fan har jag tänkt det här egentligen..?
Ångest.
Mitt tidigaste minne av självmordstankar
2010-10-17 @ 20:32:33
Första gången jag tänkte på att ta självmord gick jag i 3:an, om jag minns rätt (eller var det 4:an?). Jag var mobbad, hade dåligt självförtroende, hade nästan inga vänner... Jag minns inte så mycket av den tiden, men jag minns att jag kom hem från skolan en dag när ingen var hemma och satte mig vid köksbordet och skrev ett "självmordsbrev" till mina föräldrar.
"Hej mamma och pappa,
Det var inte erat fel. Jag ville.
Jag älskar er. Glöm inte det!"
Jag la lappen på köksbordet, gick till knivlådan och hämtade den största kniven jag kunde se. Jag ställde mig mitt på köksgolvet, tog ett hårt grepp om kniven och försökte trycka in den i magen. Jag var för svag, rent fysiskt, och alldeles för rädd för att genomföra det. Jag grät floder medan jag stoppade tillbaka kniven i lådan och knövlade ihop lappen.
Jag har aldrig berättat särskilt ingående om det här för någon, men nu är allt sagt. Åtminstone av det jag minns om det här tillfället.
"Hej mamma och pappa,
Det var inte erat fel. Jag ville.
Jag älskar er. Glöm inte det!"
Jag la lappen på köksbordet, gick till knivlådan och hämtade den största kniven jag kunde se. Jag ställde mig mitt på köksgolvet, tog ett hårt grepp om kniven och försökte trycka in den i magen. Jag var för svag, rent fysiskt, och alldeles för rädd för att genomföra det. Jag grät floder medan jag stoppade tillbaka kniven i lådan och knövlade ihop lappen.
Jag har aldrig berättat särskilt ingående om det här för någon, men nu är allt sagt. Åtminstone av det jag minns om det här tillfället.
De sju stegen för utvecklandet av självdestruktivt beteende
2010-10-17 @ 20:09:38
Steg 1. Barnet blir övergivet.
Steg 2. Övergivandet resulterar i sämre struktur.
Steg 3. Känslomässig och fysisk misshandel inträffar.
Steg 4. Barnet vänder sig mot sig självt.
Steg 5. Barnet fruktar brist på kontroll.
Steg 6. Barnet lär sig att kontroll är livsviktigt för att överleva.
Steg 7. Barnet värderar inte längre sitt liv. Att dö verkar bättre.
Steg 2. Övergivandet resulterar i sämre struktur.
Steg 3. Känslomässig och fysisk misshandel inträffar.
Steg 4. Barnet vänder sig mot sig självt.
Steg 5. Barnet fruktar brist på kontroll.
Steg 6. Barnet lär sig att kontroll är livsviktigt för att överleva.
Steg 7. Barnet värderar inte längre sitt liv. Att dö verkar bättre.
You self-destructive little girl
2010-10-17 @ 19:59:40
Jag trampar i takt till självhatets maniska trumma.
Med bara fötter tyngs jag ner och jag förloras in i mig själv för varje steg. Ifrågasättandets fader piskar mig till tårar och när allt som hörs är kvidande andetag, då hatar jag mig själv och allt jag vill bli.
Marken känns kall mot min andfådda kind och jag fastnar. Frostens vassa fingrar krokar fast mig i avgrundens mörker och min apatiska spegelbild skrattar mig i ansiktet.
När integriteten av min själ blottats och allt jag känner är inget, då har jag slutat ägna tankar åt att sträva, frodas och le.
Jag nöjer mig, hungrigt, med ett liv bortom räddning. Jag önskar bara att det hade varit enklare än så.
Med bara fötter tyngs jag ner och jag förloras in i mig själv för varje steg. Ifrågasättandets fader piskar mig till tårar och när allt som hörs är kvidande andetag, då hatar jag mig själv och allt jag vill bli.
Marken känns kall mot min andfådda kind och jag fastnar. Frostens vassa fingrar krokar fast mig i avgrundens mörker och min apatiska spegelbild skrattar mig i ansiktet.
När integriteten av min själ blottats och allt jag känner är inget, då har jag slutat ägna tankar åt att sträva, frodas och le.
Jag nöjer mig, hungrigt, med ett liv bortom räddning. Jag önskar bara att det hade varit enklare än så.
Kan inte sova
2010-10-17 @ 01:34:10
- Say hello to my little friend(s).
Tjejen blev nekad visum
2010-10-15 @ 16:18:41
Som rubriken lyder så blev flickvännen nekad visum till Sverige. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. VI vet inte vad VI ska ta oss till.
Vi har väntat i ett och ett halvt år på den här chansen och när vi äntligen kan ta steget så nekar ambassaden hennes inträde till Sverige och vi får inte ens veta varför.
Vad ska vi nu göra? Vad finns det kvar? Bortsett från möjligheten att jag åker till Kosovo på lånade pengar, någon gång i framtiden..?
När ska man släppa taget och gå vidare i sitt liv, och när ska man hålla fast och kämpa?
Jag är helt tom.
Vi har väntat i ett och ett halvt år på den här chansen och när vi äntligen kan ta steget så nekar ambassaden hennes inträde till Sverige och vi får inte ens veta varför.
Vad ska vi nu göra? Vad finns det kvar? Bortsett från möjligheten att jag åker till Kosovo på lånade pengar, någon gång i framtiden..?
När ska man släppa taget och gå vidare i sitt liv, och när ska man hålla fast och kämpa?
Jag är helt tom.
Vårdguiden och vårdcentralen
2010-10-14 @ 21:49:42
Ringde Vårdguiden nyss och frågade vad dom tyckte att jag skulle göra åt den här febern, som vägrar ge med sig. Hon tyckte att jag absolut ska gå till vårdcentralen imorgon, eftersom jag har hög feber och har haft det rätt länge.
Jag ringde vårdcentralen nu också och tänkte boka tid, men det gick bara fram signaler. Kom inte fram till någon telefonsvarare eller till något återuppringningssystem. Tji fick jag. Jag får vänta till imorgon bitti. Usch.
Kan knappt fokusera blicken, världen snurrar, huvudet värker, hjärtat klappar på, kinderna bränner och det känns som att jag faller så fort jag blundar.
Sjukt dålig timing att vara sjuk.
Ska ringa till Ersta imorgon och fråga lite kring operationen och om dom ger klartecken så börjar jag även med flytande diet då.
Jag ringde vårdcentralen nu också och tänkte boka tid, men det gick bara fram signaler. Kom inte fram till någon telefonsvarare eller till något återuppringningssystem. Tji fick jag. Jag får vänta till imorgon bitti. Usch.
Kan knappt fokusera blicken, världen snurrar, huvudet värker, hjärtat klappar på, kinderna bränner och det känns som att jag faller så fort jag blundar.
Sjukt dålig timing att vara sjuk.
Ska ringa till Ersta imorgon och fråga lite kring operationen och om dom ger klartecken så börjar jag även med flytande diet då.
problem med hjärtat?
2010-10-10 @ 18:26:11
Undra om det är stressen som har börjat påverka hjärtat ännu mer eller om det är något annat som är fel. Har känt mig yr och utmattad i flera dagar nu. Varit nära på att svimma några gånger nu den senaste veckan. Känns inte kul. Har haft hjärtklappningar förut men inte så här intensivt. Och det hjälper ju inte att man har typ 60 kilos övervikt...
Vårdcentralen igen - nästa?
Vårdcentralen igen - nästa?
vårdcentralen och nya mediciner
2010-10-09 @ 00:02:19
Jag var på vårdcentralen idag och träffade min läkare.
Han tyckte att jag borde öka dosen Citalopram till 40 mg. Han skrev också ut Atarax 25 mg och Mianserin Mylan 10 mg, som ersättning för Propavan som inte fungerade så bra på mig. Ataraxen är för att lindra ångest och oro, medan Mianserinet fungerar som ett slags lugnande sömnpiller.
Han beställde också blodprover, efter jag nämnde att jag aldrig kan sitta still och folk (inklusive jag) funderar ifall jag kan ha Restless Legs Syndrome.
Han tyckte att jag borde öka dosen Citalopram till 40 mg. Han skrev också ut Atarax 25 mg och Mianserin Mylan 10 mg, som ersättning för Propavan som inte fungerade så bra på mig. Ataraxen är för att lindra ångest och oro, medan Mianserinet fungerar som ett slags lugnande sömnpiller.
Han beställde också blodprover, efter jag nämnde att jag aldrig kan sitta still och folk (inklusive jag) funderar ifall jag kan ha Restless Legs Syndrome.
Kallelse till operation!
2010-10-08 @ 01:10:25
Idag fick jag kallelsen till Ersta sjukhus i Stockholm.
Den 28:e träffas jag med narkosläkaren och den 29:e (klockan 7 på morgonen) ligger jag på operationsbordet och blir "uppskuren".
Med skräckblandad glädje börjar jag sakta förstå vad det är som kommer hända.
Det är verkligt.
Du drömmer inte.
Få inte panik.
Detta kommer göra dig starkare.
Du är modig!
Det kommer gå bra.
Den 28:e träffas jag med narkosläkaren och den 29:e (klockan 7 på morgonen) ligger jag på operationsbordet och blir "uppskuren".
Med skräckblandad glädje börjar jag sakta förstå vad det är som kommer hända.
Det är verkligt.
Du drömmer inte.
Få inte panik.
Detta kommer göra dig starkare.
Du är modig!
Det kommer gå bra.
Punkter om mig - 1
2010-10-06 @ 00:42:13
¤
Jag har jättesvårt att koncentrera mig och det resulterar i att
jag ofta glömmer vad jag läst, vad jag (eller någon annan) sagt,
vad jag ska göra, vilka tider jag måste passa...
Ibland glömmer jag att också äta och höra av mig till folk.
¤
Jag rör alltid på mig. Jag kan aldrig sitta still.
När jag ligger ner sprattlar jag på fötterna eller viftar
på tårna, spänner benen upprepade gånger (det ser nästan
ut som att jag får ett epilepsianfall från midjan och neråt).
Sitter jag ner så "guppar" jag alltid med knäna.
Håller jag i en penna vickar jag den mellan mina fingrar.
Sitter jag stilla med kroppen viftar jag på fingrarna.
Sjukt störande.
¤
Jag har varit sjukskriven i snart 4 månader och
jag mår inte bättre, trots anti-depressiva.
Jag mår bara dåligt på ett annat sätt.
¤
Jag klarar inte av att känna mig kontrollerad av
någon annan. Jag blir bara arg, less, irriterad och avtrubbad.
Det går tillbaka till mina tonår då mina föräldrar försökte
ta kontroll över mitt liv. Jag sparkade bakut och gör
det fortfarande så fort någon försöker "lägga sig i"
och inte vet hur jag fungerar.
¤
Jag har tankar om döden varje dag.
Det är nog bäst om jag inte utvecklar.
¤
Bestämmer jag i förväg att göra något blir det
oftast inte gjort. Jag får ångest av att inte ha möjligheten
att bestämma mig "i sista stund".
Jag känner mig fångad.
¤
När jag har ångest/mår dåligt så vill jag oftast
vara ensam. Under de timmarna som jag känner mig nere
är jag oftast rätt okontaktbar. Jag blir så uttömd på
energi att jag inte ens orkar svara på ett sms.
¤
Jag har jättesvårt att koncentrera mig och det resulterar i att
jag ofta glömmer vad jag läst, vad jag (eller någon annan) sagt,
vad jag ska göra, vilka tider jag måste passa...
Ibland glömmer jag att också äta och höra av mig till folk.
¤
Jag rör alltid på mig. Jag kan aldrig sitta still.
När jag ligger ner sprattlar jag på fötterna eller viftar
på tårna, spänner benen upprepade gånger (det ser nästan
ut som att jag får ett epilepsianfall från midjan och neråt).
Sitter jag ner så "guppar" jag alltid med knäna.
Håller jag i en penna vickar jag den mellan mina fingrar.
Sitter jag stilla med kroppen viftar jag på fingrarna.
Sjukt störande.
¤
Jag har varit sjukskriven i snart 4 månader och
jag mår inte bättre, trots anti-depressiva.
Jag mår bara dåligt på ett annat sätt.
¤
Jag klarar inte av att känna mig kontrollerad av
någon annan. Jag blir bara arg, less, irriterad och avtrubbad.
Det går tillbaka till mina tonår då mina föräldrar försökte
ta kontroll över mitt liv. Jag sparkade bakut och gör
det fortfarande så fort någon försöker "lägga sig i"
och inte vet hur jag fungerar.
¤
Jag har tankar om döden varje dag.
Det är nog bäst om jag inte utvecklar.
¤
Bestämmer jag i förväg att göra något blir det
oftast inte gjort. Jag får ångest av att inte ha möjligheten
att bestämma mig "i sista stund".
Jag känner mig fångad.
¤
När jag har ångest/mår dåligt så vill jag oftast
vara ensam. Under de timmarna som jag känner mig nere
är jag oftast rätt okontaktbar. Jag blir så uttömd på
energi att jag inte ens orkar svara på ett sms.
¤
Hållplatsen - 4
2010-10-06 @ 00:20:15
Ämne: Familjen, vännerna och jag (om jag minns rubriken rätt).
Jag var så fruktansvärt trött idag och jag är det fortfarande. Har varit halvt svimfärdig hela dagen, så jag uppfattade inte allt som sades på det här mötet. Fokusen låg väl mestadels på familjen i stort. Vi fick lyssna till en text och fick därefter svara på lite frågor. Här är några av dom. Minns inte alla.
Kan du berätta något positivt om din familj i helhet?
- Nja... Jag har svårt att komma på något. Vi älskar varandra.
Vilka högtider är din familjs bästa?
- Ingen direkt. Det skulle isåfall vara julafton, men... Jag vet inte... Jag önskar att det kunde vara annorlunda.
Om du fick träffa någon för en dag, som är död eller levande, vem skulle du vilja träffa? Varför? Vad skulle du vilja fråga personen?
- Jag vill träffa morfar, eftersom han stod (och står) mig så varmt om hjärtat, trots att vi inte riktigt kände varandra. Jag vill fråga honom om hans uppväxt, hans liv och erfarenheter, hans åsikter kring livets alla frågor. Jag vill lära känna honom, helt enkelt.
Har du tagit på dig något beteende från dina föräldrar, bra som dåligt? Berätta.
- Svarade inte.
Sen satt vi oss ner med pennor och papper. Vi fick i uppgift att rita vår familj och då fick vi tolka det hur vi ville. När vi var färdiga skulle vi visa varandra våra teckningar och berätta vad vi ritat och varför. Den här uppgiften hade jag jättesvårt för. När jag tänker på min familj så känner jag mig bara helt tom. Min första tanke var att ta en penna och rita ett svart hål, men valde att försöka komma på något annat. Det första som skissades ner var bubblor. Därefter kom en ölburk. En ilsken gubbe och två små hjärtan. Mer än så kunde jag inte få fram.
Förklaringen till teckningen var ganska ytlig. Klarade inte av att gå in på djupet.
¤ Bubblorna representerade att alla i vår familj lever i sin egna lilla värld, i sin egen bubbla. Vi kör vårt egna race och är ganska självständiga mot varandra.
¤ Bubblorna kom från ölburken. Med det menade jag att vi, på grund av alkoholismen, har isolerat oss på något sätt.
¤ Med den ilskna gubben ville jag säga att vi nog allihopa i familjen bär på ilska och frustration inom oss. Jag har sett argsintheten inom oss alla, förutom möjligtvis Patrik.
¤ Och med två små hjärtan berättade jag att vi ändå är en familj och att vi älskar varandra.
Veckans bästa:
1. Köpt ny mobil.
2. Kanske bara en vecka kvar tills flickvännen är här.
3. Köpt kläder.
Veckans sämsta:
1. Jag åkte hem till mina föräldrar i fredags. Mamma var full och hon vältrade på om att hon är en skit och inte duger någonting till. När hon tillslut förstod att jag inte tänkt säga emot henne lutade hon sig tillbaka i fåtöljen och däckade.
2. Jag mådde jättedåligt i söndagsnatt. Jag var nära på att ringa till Mobila Teamet.
3. Jag har mått dåligt och känt mig svimfärdig hela dagen.
4. Det här jävla stormvädret.
Jag är värdefull för att...: ...Jag är bra på att uttrycka mig skriftligt.
Känslokort 1: Orolig figur - Är orolig över att tjejen kanske blir nekad visum. Får veta imorgon hur det går.
Känslokort 2: Rädd figur - Ska flytta till ett helt nytt område. Känner ingen, vet inget, vet inga bussförbindelser, vet inga affärer. Känner på mig att jag kommer stänga in mig ännu mer.
Känslokort 3: Trött figur - Som sagt, är trött, mår dåligt, yr och svimfärdig.
Känslokort 4: Glad figur - Glad över att kanske få träffa tjejen nästa vecka.
Jag var så fruktansvärt trött idag och jag är det fortfarande. Har varit halvt svimfärdig hela dagen, så jag uppfattade inte allt som sades på det här mötet. Fokusen låg väl mestadels på familjen i stort. Vi fick lyssna till en text och fick därefter svara på lite frågor. Här är några av dom. Minns inte alla.
Kan du berätta något positivt om din familj i helhet?
- Nja... Jag har svårt att komma på något. Vi älskar varandra.
Vilka högtider är din familjs bästa?
- Ingen direkt. Det skulle isåfall vara julafton, men... Jag vet inte... Jag önskar att det kunde vara annorlunda.
Om du fick träffa någon för en dag, som är död eller levande, vem skulle du vilja träffa? Varför? Vad skulle du vilja fråga personen?
- Jag vill träffa morfar, eftersom han stod (och står) mig så varmt om hjärtat, trots att vi inte riktigt kände varandra. Jag vill fråga honom om hans uppväxt, hans liv och erfarenheter, hans åsikter kring livets alla frågor. Jag vill lära känna honom, helt enkelt.
Har du tagit på dig något beteende från dina föräldrar, bra som dåligt? Berätta.
- Svarade inte.
Sen satt vi oss ner med pennor och papper. Vi fick i uppgift att rita vår familj och då fick vi tolka det hur vi ville. När vi var färdiga skulle vi visa varandra våra teckningar och berätta vad vi ritat och varför. Den här uppgiften hade jag jättesvårt för. När jag tänker på min familj så känner jag mig bara helt tom. Min första tanke var att ta en penna och rita ett svart hål, men valde att försöka komma på något annat. Det första som skissades ner var bubblor. Därefter kom en ölburk. En ilsken gubbe och två små hjärtan. Mer än så kunde jag inte få fram.
Förklaringen till teckningen var ganska ytlig. Klarade inte av att gå in på djupet.
¤ Bubblorna representerade att alla i vår familj lever i sin egna lilla värld, i sin egen bubbla. Vi kör vårt egna race och är ganska självständiga mot varandra.
¤ Bubblorna kom från ölburken. Med det menade jag att vi, på grund av alkoholismen, har isolerat oss på något sätt.
¤ Med den ilskna gubben ville jag säga att vi nog allihopa i familjen bär på ilska och frustration inom oss. Jag har sett argsintheten inom oss alla, förutom möjligtvis Patrik.
¤ Och med två små hjärtan berättade jag att vi ändå är en familj och att vi älskar varandra.
Veckans bästa:
1. Köpt ny mobil.
2. Kanske bara en vecka kvar tills flickvännen är här.
3. Köpt kläder.
Veckans sämsta:
1. Jag åkte hem till mina föräldrar i fredags. Mamma var full och hon vältrade på om att hon är en skit och inte duger någonting till. När hon tillslut förstod att jag inte tänkt säga emot henne lutade hon sig tillbaka i fåtöljen och däckade.
2. Jag mådde jättedåligt i söndagsnatt. Jag var nära på att ringa till Mobila Teamet.
3. Jag har mått dåligt och känt mig svimfärdig hela dagen.
4. Det här jävla stormvädret.
Jag är värdefull för att...: ...Jag är bra på att uttrycka mig skriftligt.
Känslokort 1: Orolig figur - Är orolig över att tjejen kanske blir nekad visum. Får veta imorgon hur det går.
Känslokort 2: Rädd figur - Ska flytta till ett helt nytt område. Känner ingen, vet inget, vet inga bussförbindelser, vet inga affärer. Känner på mig att jag kommer stänga in mig ännu mer.
Känslokort 3: Trött figur - Som sagt, är trött, mår dåligt, yr och svimfärdig.
Känslokort 4: Glad figur - Glad över att kanske få träffa tjejen nästa vecka.
Lista
2010-10-05 @ 01:28:32
Nämn något som gjorde dig glad igår: Ingenting, vad jag minns.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Pratade i telefon och försökte lista ut hur handsfree'n fungerar till min nya telefon.
Det sista du sa högt: "Jahaa.. Hm.".
Det senaste någon sa till dig: "Men skulle du köpa en egen sedan, eller hur var det?"
Vad har du druckit idag: Tre glas mjölk och ett glas svartvinbärslättdryck.
Vad var det senaste du åt: Kanelbulle...ar.
Vad var det senaste du köpte: Presenter till mamma.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej.
Sover du tungt: Absolut inte.
Drömmer du mardrömmar: Ja.
Favoritklädsel: Mjukisar, för det är det enda som är bekvämt just nu.
Vad gör dig glad just nu: Tanken på att kanske få hålla om min flickvän nästa vecka, för första gången!
Humör just nu: Less, trött, okoncentrerad.
Planer fram till nyårsskiftet: Flytta igen, träffa flickvän, börja gå till psykolog igen, hålla fast vid Hållplatsen, ev. börja på Stubinen, bli opererad.
Morgon eller nattmänniska: Vintermornar och sommarnätter.
Vad är viktigast för dig: Att finnas där för de i min närhet.
Längtar du mest efter just nu: Någonting meningfullt, någonting att hålla fast vid, någonting att leva för.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Pratade i telefon och försökte lista ut hur handsfree'n fungerar till min nya telefon.
Det sista du sa högt: "Jahaa.. Hm.".
Det senaste någon sa till dig: "Men skulle du köpa en egen sedan, eller hur var det?"
Vad har du druckit idag: Tre glas mjölk och ett glas svartvinbärslättdryck.
Vad var det senaste du åt: Kanelbulle...ar.
Vad var det senaste du köpte: Presenter till mamma.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej.
Sover du tungt: Absolut inte.
Drömmer du mardrömmar: Ja.
Favoritklädsel: Mjukisar, för det är det enda som är bekvämt just nu.
Vad gör dig glad just nu: Tanken på att kanske få hålla om min flickvän nästa vecka, för första gången!
Humör just nu: Less, trött, okoncentrerad.
Planer fram till nyårsskiftet: Flytta igen, träffa flickvän, börja gå till psykolog igen, hålla fast vid Hållplatsen, ev. börja på Stubinen, bli opererad.
Morgon eller nattmänniska: Vintermornar och sommarnätter.
Vad är viktigast för dig: Att finnas där för de i min närhet.
Längtar du mest efter just nu: Någonting meningfullt, någonting att hålla fast vid, någonting att leva för.
Mina tankar skrämmer mig.
2010-10-04 @ 02:02:38
Mina tankar skrämmer mig.
Jag hittade morfars munspel
2010-10-03 @ 20:07:04
Kärlek.
Nästa vecka: Stubinen och kontrakt
2010-10-03 @ 17:15:47
Hållplatsen på tisdag, as always.
På onsdag ska jag träffa min handledare på soc och vi ska prata om att jag eventuellt ska börja gå till Stubinen. Jag vet inte varför, men det känns konstigt att fara på såna här grejer. Hållplatsen, Stubinen... Det känns... Bara... Knepigt. Men det är bra att såna här ställen finns.
"Stubinen riktar sig till dig mellan 16-24 år som haft svårigheter i skola, praktik eller med arbete och vill arbeta för en förändring.
Vi arbetar med att stärka det som främjar hälsa. Vi vill ge dig verktyg för att klara påfrestningar i livet och du får öva på att hantera det som är jobbigt i vardagen i stället för att undvika det.
Stöd och förutsättningar för att lyckas
Målsättningen är att du ska få ökad självkänsla och tillit till dina förmågor. Stubinen ger dig möjlighet att upptäcka dina resurser och omsätta dem i handling. Genom praktiken får du nya kontakter, en ingång i arbetslivet och ett positivt sammanhang. En fullföljd praktikperiod ger referenser och ny kompetens.
Familj, samtal, nätverk och praktik
Stubinen är en öppenvårdsbehandling som omfattar fyra delar; familj, samtal, nätverk och praktik. Verksamheten är rehabiliterande och kan även fungera som eftervård när man kommer hem från behandlingshem. Varje ungdom som kommer till oss gör tillsammans med oss på Stubinen och sin socialsekreterare en individuell förändringsplan som bland annat omfattar samtal, familj/nätverk, praktik och fritid.
Samtal
Samtalen utgår från dina behov. Det kan handla om erfarenheter, motivation, självkänsla, livsval, problem och andra svårigheter i livet.
Familj och nätverk
Familj och nätverk är viktiga resurser. De kan vara mer eller mindre involverade i behandlingen och ett stöd för dig att nå dina mål.
Praktik
Utifrån intresse och förmågor får du praktik på en utvald arbetsplats. En plan för praktiken beskriver arbetsuppgifter och utvecklingsmål för praktiktiden. Planen görs tillsammans med praktikhandledaren. Under praktiktiden utgår ekonomisk ersättning.
Fritid
På Stubinen får du möjlighet att prova på nya aktiviteter och hitta nya sammanhang. Målet är att fritiden ska kännas meningsfull och ge ökad livskvalitet."
--------
På onsdag ska jag träffa bostadskonsulenten på soc, samt hyresvärden på Sofiehem och skriva kontrakt om lägenheten. Inflyttningen börjar eventuellt på torsdag. Det känns både kul och jobbigt på samma gång. Har lite ångest över att jag inte är bekant med Sofiehem. Jag känner ingen som bor där, jag vet inte var närmsta affär ligger och jag vet inte vilka bussar som går i närheten. Jag vet bara att sjukhuset ligger en bit bort och Ålidhem ligger typ ovanför Sofiehem, eller nåt.
På onsdag ska jag träffa min handledare på soc och vi ska prata om att jag eventuellt ska börja gå till Stubinen. Jag vet inte varför, men det känns konstigt att fara på såna här grejer. Hållplatsen, Stubinen... Det känns... Bara... Knepigt. Men det är bra att såna här ställen finns.
"Stubinen riktar sig till dig mellan 16-24 år som haft svårigheter i skola, praktik eller med arbete och vill arbeta för en förändring.
Vi arbetar med att stärka det som främjar hälsa. Vi vill ge dig verktyg för att klara påfrestningar i livet och du får öva på att hantera det som är jobbigt i vardagen i stället för att undvika det.
Stöd och förutsättningar för att lyckas
Målsättningen är att du ska få ökad självkänsla och tillit till dina förmågor. Stubinen ger dig möjlighet att upptäcka dina resurser och omsätta dem i handling. Genom praktiken får du nya kontakter, en ingång i arbetslivet och ett positivt sammanhang. En fullföljd praktikperiod ger referenser och ny kompetens.
Familj, samtal, nätverk och praktik
Stubinen är en öppenvårdsbehandling som omfattar fyra delar; familj, samtal, nätverk och praktik. Verksamheten är rehabiliterande och kan även fungera som eftervård när man kommer hem från behandlingshem. Varje ungdom som kommer till oss gör tillsammans med oss på Stubinen och sin socialsekreterare en individuell förändringsplan som bland annat omfattar samtal, familj/nätverk, praktik och fritid.
Samtal
Samtalen utgår från dina behov. Det kan handla om erfarenheter, motivation, självkänsla, livsval, problem och andra svårigheter i livet.
Familj och nätverk
Familj och nätverk är viktiga resurser. De kan vara mer eller mindre involverade i behandlingen och ett stöd för dig att nå dina mål.
Praktik
Utifrån intresse och förmågor får du praktik på en utvald arbetsplats. En plan för praktiken beskriver arbetsuppgifter och utvecklingsmål för praktiktiden. Planen görs tillsammans med praktikhandledaren. Under praktiktiden utgår ekonomisk ersättning.
Fritid
På Stubinen får du möjlighet att prova på nya aktiviteter och hitta nya sammanhang. Målet är att fritiden ska kännas meningsfull och ge ökad livskvalitet."
--------
På onsdag ska jag träffa bostadskonsulenten på soc, samt hyresvärden på Sofiehem och skriva kontrakt om lägenheten. Inflyttningen börjar eventuellt på torsdag. Det känns både kul och jobbigt på samma gång. Har lite ångest över att jag inte är bekant med Sofiehem. Jag känner ingen som bor där, jag vet inte var närmsta affär ligger och jag vet inte vilka bussar som går i närheten. Jag vet bara att sjukhuset ligger en bit bort och Ålidhem ligger typ ovanför Sofiehem, eller nåt.
Vindar i natten
2010-10-03 @ 01:13:04
Jag är trött, så trött men hjärnan vägrar vila. Ligger i sängen med fönstret vidöppet. Jag älskar när kylan strömmar in och sveper över min säng. Det måste vara nollgradigt, men jag njuter när den kalla luften lättsamt snuddar vid mina axlar, armar, kinder och ben. Natten ger mig en närhet som jag så desperat har saknat. En lätt beröring. En klapp på axeln. Ett omfamnande. En gest i nattens mörker.
Jag är en typ D-personlighet
2010-10-02 @ 16:02:55
"Det är inte bara hyperaktiva människor (typ A-personligheter) som lever hälsofarligt. Även deras direkta motsats lever farligt. Personer med typ D-beteende, det vill säga personer som har ett depressivt beteende och som konstant känner hopplöshet och hjälplöshet inför hot och problem, lever också farligt.
En person av personlighetstyp D ger upp när ett motstånd dyker upp. Tanken att "det är kört" infinner sig direkt. Beteendet är ofta inlärt och förstärks ofta av en allmänt pessimistisk livssyn.
Det kan visa sig till exempel när något negativt inträffar. Då tolkar man det som ens eget fel. Men när något positivt inträffar är det turen eller någon annans förtjänst.
En person med typ D-beteende ältar också problemen i oändlighet, reagerar med uttalad uppgivenhet och hjälplöshet och så småningom infinner sig depressionen. Typiskt för typ D är också den sociala hämningen. Typ D drar sig undan andra, distanserar sig från omgivningen och visar sällan vad man känner och tänker."
En person av personlighetstyp D ger upp när ett motstånd dyker upp. Tanken att "det är kört" infinner sig direkt. Beteendet är ofta inlärt och förstärks ofta av en allmänt pessimistisk livssyn.
Det kan visa sig till exempel när något negativt inträffar. Då tolkar man det som ens eget fel. Men när något positivt inträffar är det turen eller någon annans förtjänst.
En person med typ D-beteende ältar också problemen i oändlighet, reagerar med uttalad uppgivenhet och hjälplöshet och så småningom infinner sig depressionen. Typiskt för typ D är också den sociala hämningen. Typ D drar sig undan andra, distanserar sig från omgivningen och visar sällan vad man känner och tänker."
