Jag river mina murar...

Det där med kronofogden löste sig, förresten. Jag hatar att säga det men; föräldrarna betalade räkningen åt mig. Förnedrande.

Är och hälsar på hos mina föräldrar nu. Mamma har lyckats bryta revbenet igen. Hon skulle lägga sig i sängen, men missade och föll till golvet (tror hon landade på radion). Hon går omkring och suckar och svär, men erbjuder man sin hjälp så vill hon klara sig själv. När hon tror att ingen lyssnar förbannar hon oss andra.

I normala fall skulle jag ha mått pissdåligt nu, men det känns inte lika plågsamt som det gjorde förut. Att fara på Stubinen har hjälpt mig och fått mig att tänka annorlunda, märker jag.

Har under sommaren fått göra en DT och EEG, ett par neurologiska undersökningar och tagit prover för mitt nuvarande hälsotillstånd. Alla tester såg bra ut, men har fått en remiss skickad till neurologen för utredning iaf. Det är för komplicerat för att jag ska orka förklara vidare, så jag lämnar det så här.

Mer då..? Jag ska utredas för AD(H)D om ett par veckor. Ska kopiera in lite text om det i ett nytt inlägg snart... Jag kommer bli förvånad om det visar sig att jag inte har ADD.

Den senaste tiden har varit rätt tung för mig. Det har framförallt gått utför rejält den senaste veckan. Äter knappt nånting längre, börjar få igen mina onda jävla tankar, ångesten gör sig påmind konstant och ingenting känns bra längre.

Jag ringde pappa igår och frågade ifall han kunde skjutsa mig till affären så jag kan få handla lite mat efter han slutat jobbet. Han svor åt mig och sa att jag "för i helvete" borde klara av att gå 4 km om jag vill handla. Och att det var i princip otänkbart för honom att vänta på mig en halvtimma medan jag var i affären. Skämde så satans mycket och sa att jag kunde ordna det på nåt annat vis. Grät mycket och länge efter det samtalet. Jag vill be om hjälp... men vill samtidigt inte be någon jag känner längre. Jag känner mig som en böld i arslet.


En av mina räkningar har hamnat hos kronofogden också. Känns ju... skitbra. Så nu är min telefon avstängd. Kan bara kommunicera via datorn. Det känns väldigt begränsande.. Usch. Vad händer nu?

Har god lust att spränga skallen av mig och få det bortgjort.. Är less på att trippa på tå hela tiden.

"Someone else will keep you warm from now on
Someone else will keep you safe from the storm
But I'll be with you wherever you go
So you will never be alone
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go

I will be with you
I'm losing the love I found
Crying without a sound
Where have you gone?
I will be with you
You were my fool for love
Sent me from high above
You were The One"
---

You must know that I miss you,
but I just can't keep going.

I will always remember and stay true to The Promise.

There's no one else like you.

Som rubriken lyder så tyckte dom på psykiatrin att det fanns god grund för en ADD-utredning på mig. Nu väntar jag på kallelse till detta med.

På måndag har vi återträffen med Hållplatsen också. Ska bli så kul att träffa alla igen, trots att jag får dricka mineralvatten medan de andra äter pizza. Ärligt talat så stör det inte mig så mycket.

Ser fram emot att träffa Anna imorgon också. Jag känner mig nästan beroende av att träffa henne, för hon leder in mina tankar på rätt spår och hon utmanar mig. I början kände jag mig mer nervös av att fara dit och träffa henne, men nu blir jag nervös bara av tanken på att det snart är helg och det dröjer hela två-fyra DAGAR tills jag får träffa henne igen! Tokigt hur min hjärna fungerar ibland.

Psykiatrin var det ja... Inga nya tankar om detta, egentligen.

Jag kanske kommer ansöka om boendestöd också. Vet inte än. Känns knepigt. Men värt ett försök? Vi får se.

Nu ska jag städa. Och diska. Och gå på promenad. Ska.

Anledningen till att jag inte uppdaterar just nu är för att jag koncentrerar mig på att vara så positiv som möjligt, så att jag klarar av att knuffa undan ångesten under flytperioden innan operationen. Har bara två veckor kvar tills operationen äger rum and: so far, so good.

Är inne på min andra dag med flyt och har inga problem what so ever, egentligen, bortsett från att jag måste ha bestämda samtal med min kurrande mage emellanåt.

På måndag ska jag på psykiatrin med Anna från Stubinen och förhoppningsvis är dom villiga att hjälpa mig där, med bl.a kognitiv beteendeterapi och mediciner. Jag ska på bedömningssamtal, så vi får se hur det där går.. Jag lär ju skriva om det går dåligt.

Sen har jag, under nästa vecka, ytterligare tre träffar med Anna. Det känns underbart. Hon får mig att må bra och jag lär nog behöva prata med henne, eftersom flytperiodens monster brukar göra sig sedd på 4-6:e dagen.

Jag hoppas att jag inte bryter ihop. Men jag känner mig starkare nu. Det känns bra. Jag är beredd, åtminstone än så länge.

På återseende.

Dryg dag idag. Nedstämd.

Var jättetaggad på fest ikväll. Smsade I och T och bönade och bad att dom skulle komma hit och parta med mig på Club Corona. Skickade massor med sms och försökte ringa dom typ 10 gånger, men dom svarade inte på smsen och tryckte bort mina samtal. Jag skrev ett sms och bad om ursäkt för att jag är så dålig på att höra av mig och att jag hoppades att dom inte var arga på mig. Efter två timmar gav jag upp. Fortfarande inget svar. Har ingen annan än mig själv att skylla. Har inte hört av mig till dom på över en månad. What goes around comes around?

Duschade, sminkade mig och gjorde mig "fin" för att ta bussen och åka till stan istället och köpa lite gott att mumsa på ikväll framför teven. Men halvvägs till busshållsplatsen stannade jag, skakade på huvudet och hopplösheten kom som en våg över mig. "What's the point?" ekade i mitt huvud... Jag suckade, sänkte blicken och vände om hem igen. Och nu sitter jag här och överväger att dricka bort mina sorger med alkoholen jag köpte igår. Det är en dum idé, jag vet. Allt är så rörigt just nu.

Har inte ätit något vettigt på hela veckan. Mackor, cheese ballz och päronfil i 7 dagar. Inte en enda vettig matmåltid. Jag känner knappt någon hunger längre.

Pappa kom och hämtade katten, för jag trodde att I och T skulle komma (och dom är allergiska) så nu är jag ensam. Jag kommer på mig själv med att locka på katten... Och jag hör honom hela tiden. Men han är inte här.

Nu är jag så asocial.. Vill inte träffa någon, prata med någon. Oh well, jag kanske går och lägger mig snart istället. Ljuva lördag..

Jag kan inte sova. Big news, eigh? Sömnen har varit mitt största problem de senaste två veckorna. Jag har vänt och vänt och vänt på dygnet om och om igen för att kunna vakna på morgonen och somna på kvällen, men det vill sig fan inte hur jag än gör.

Insomningstabletterna gör ingen verkan och om jag inte kan somna så gör ju inte heller de andra tabletterna (för djupsömn och ångest) någon som helst nytta. Det är så frustrerande.

Men jag ger det ett till försök. Nu har tagit en ipren, två atarax, en mianserin mylan och en imovane, så nu jävlar förväntar jag mig resultat. Men först hoppas jag på att huvudvärken ska försvinna. Under tiden sätter jag mig i soffan och tittar på Ice Road Truckers.

Har förresten nästa möte med Stubinen imorgon (idag?). Wish me luck.

Jag känner hur allt blev jobbigt helt plötsligt. Inget går aldrig någonsin som tänkt på julafton. Det hatar jag. Jag hatar detta.

ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp ångestdepp

Jag känner mig som ett tjurigt litet barn.

Var hos mina föräldrar idag igen. Mamma hade bakat bullar och det är nästan tradition att vara hemma på bullbakedagen.

Dock blev det lite av samma visa som sist jag var där. Dom hade varit i mitt rum igen och slängt in de sakerna jag plockade ur deras sopsäck förra gången, i garderoberna istället. Inget blev förstört denna gång, men det stör mig att dom inte bara kan låta det vara.

Dom sa att om jag inte packat mina grejer och flyttat ut helt innan slutet på januari så kommer dom slänga allt. Anledningen till det var att dom inte kan börja leta efter en ny lägenhet om inte jag slängt iväg allt skräp.

Det är ren bullshit enligt mig.

Dom har haft 15 år på sig att hitta en ny lägenhet (det var 15 år sedan dom först sa att vi skulle flytta) och inget har hänt än.

Varför inte ta allting på en gång? Om dom väl hittar en lägenhet och flyttar allt som dom vill ha kvar så är det bara att köra till soptippen med allt annat. Varför småplocka och vara griniga om någonting som ändå inte kommer ske inom den närmsta framtiden?

Dom måste sluta hitta på ursäkter till allting.

Jag vet inte hur många gånger dom lagt allt på mina axlar och sagt att det varit mitt ansvar/mitt fel. Jag måste städa ur skräprummet, jag måste ta mina grejer så dom kan hitta en lägenhet, jag måste sortera alla gardiner, badlakan och dukar åt dom, jag måste städa lägenheten, jag måste skura upp badrummet, jag måste diska, jag måste tvätta, jag, jag, jag.

JAG är glad att JAG inte bor där längre.

Sen har jag faktiskt en bror som är fem år äldre än mig som också bott där, som också har två armar och två ben. Varför skulle allt ligga på mig?

Jag sa att när jag väl flyttat ut helt och hållet så får dom slänga ALLT i mitt rum. Soffan, skrivbordet, sängen, tvbordet, bokhyllorna... Jag vill inte ha någon anledning att måsta komma tillbaka dit längre. Dom får göra vad fan dom vill, för jag orkar inte.

Jag är så arg just nu.

Jag är hemma hos mina föräldrar och som jag skrev tidigare så har dom röjt i mitt rum utan att jag vetat om det. Dom hade tryckt ner ALLT (förmultnande sopor, viktiga dokument, skor, teknikprylar, födelsedagspresenten till min flickvän, damm...) i en och samma stora sopsäck.

Mina skisser är förstörda, tillsammans med mina målarfärger. En ros som jag sparat länge, av sentimentalt värde, är sönderkrossad. Arbetsintyg, lönepapper och födelsedagskort är ihopknövlade...

Jag menar... Har dom ingen respekt..?

"Vi måste ju börja nånstans", säger dom, men vafan! Varför inte börja i skräprummet som i stort sett BETT om att få bli städat i flera år? Varför måste dom bums in i mitt rum så fort jag farit därifrån, när dom VET att jag inte är färdig med utflytten än..? Att jag fortfarande har saker där som jag vill ha kvar..?

Dom har ingen anledning, what so ever, att ens vara på övervåningen. Dom har inte varit där på flera år, så varför i helvete känner dom att dom "MÅSTE" dit nu..?

Jag hatar när dom gör så här! Och jag vet att dom gjorde det på fyllan, för det var i lördagskväll, vilket gör mig mer förbannad.

Och som jag också sa tidigare, så har jag jävligt svårt för när någon kliver in på mitt "revir" och försöker styra och ställa. Det blir kaos inombords och jag blir arg eller ledsen och stänger av.

Jag hade tänkt sova här ikväll, men det här huset äcklar mig.

Fick just veta att mina föräldrar varit i mitt rum och slängt massa grejer under helgen. "Mest sopor", sa pappa men jag tvivlar.

Jag är en person som kan krafsa ner nånting jätteviktigt på ett papper (ett minne, en idé, en tanke, ett namn/nummer osv) och sedan lägga det åt sidan i flera månader, för att sedan hitta igen det bland allt "skräp" och börja minnas, relatera och reflektera över vad som står på lappen. Det är en lång bearbetningsprocess men så funkar jag ibland. Och tanken på att mina föräldrar kan ha slängt massor av alla tankepapper som jag skrivit under åren... Eller till och med LÄST dom... Det skrämmer mig. Jag får ångest. Jag är alldeles stirrig och kan inte sitta still. Jag vill bara åka dit, fort, fort, fort, nu, nu, nu. Det dom kan tycka är skräp kanske är jätteviktigt för mig.

En sida av att vara del av en dysfunktionell familj innebär oftast att man har ett kontrollbehov av något slag. För mig utspelar sig kontrollbehovet i mitt privatliv och mitt hem. Mitt hem, var det nu än må vara, är mitt "safe-zone" och där kan inget annat röra vid mig. När jag flyttar vill jag ha absolut kontroll över allt som händer, annars blir det kaos inuti mig. Jag vill veta vad som slängs, vad som hamnar i vilken låda, vad som sparas, vad som packats upp... Annars får jag smått panik. Det är så många känslor fastnaglade vid alla mina prylar och de flesta har jag levt med i flera, flera år.

Mitt rum och mina prylar har varit min fristad i så många år. Rummet var det enda stället i hela huset som föräldrarnas alkoholism inte kunde snudda vid mig. Där kunde jag vara för mig själv, i min egen säkerhet som jag byggt upp sen jag var liten. Tanken på att någon bara har gått in dit och slängt massa saker... Nej, usch.

Ångestångestångest.

Hade nästan glömt att det är fredag idag. Och jag är hemma hos föräldrarna. Great. Smart tänkt där.

Mamma svär och har sig. Hon skakar på huvudet åt glaslyktan som just gick i kras, försöker prata med mig men blir högmodig och påstår att jag inte lyssnar när hon "försöker ta kontakt med mig" (hennes ord, inte mina). Inte så lätt att föra en konversation mellan varandra när dammsugarn är igång och vi befinner oss i olika rum. Skyll det på mig, mamma. Gör det. Det är mitt fel. Nyktra till för helvete eller gå och lägg dig.

Pappa håller dock god min, ostadig som han är. Undra om han berättat för sin läkare att han dricker... Tror inte att det är en bra kombo med hans mediciner, men vad vet jag.

Dom har druckit minst åtta starköl var ikväll och ett 6-pack folköl finns kvar. Jag förstår inte hur dom kan dricka så snabbt... Det känns som att vi nyss kom hem från affären.

Blir dom aldrig less? Öl, öl, öl, öl, öl, 356 dagar om året... Jag skulle vara spyless. Usch.

Det är trist att se hur många som hellre gömmer sig än att räcka ut en hand.

Jag har alltid gett hundra procent till mina vänner när jag vet att dom går igenom något jobbigt och nu när jag själv sitter i träsket så ser jag vilka som verkligen vill mig väl. Vilka som faktiskt bryr sig och stöttar mig i med-och motgångar. Vilka som inte ger upp.

Är det ingen som ser att jag behöver stöd runt omkring mig just nu? Är jag verkligen så jobbig att jag inte ens är värd att ha kontakt med längre?

Av alla mina vänner så är det bara två som bett om lösenordet till den här bloggen. Min kusin, som står mig närmast, och en vän som flyttat söderut som jag träffar nån gång per år. Sen är det även en "okänd", väldigt snäll bloggerska som också läser här (som faktiskt visat mer stöd än vad de flesta av mina vänner gjort den senaste tiden).

Jag märker att många låter vänskapen gå i ide tills stormen lugnat sig, men är det ingen som har tänkt på att jag inte vill vara ensam mitt i en storm? Att jag kanske vill sitta bredvid någon? Söka skydd med någon? Kan man verkligen kalla det här för vänskap..? Ska man verkligen måsta säga "tack och adjö, vi ses när jag kravlat mig upp ur diket på egen hand"?

Jag har inte förändrats. Jag är densamma, men jag är svartfläckad av mörker och jag hittar inte ut.

Det är nu som "that's what friends are for" ska flika in, men det ekar av tomhet... Det enda som hörs är min kusins röst och min katts fotsteg. Vad skulle jag göra utan dom?

Ångesten har präglat min dag och vägrar lämna mig ifred. Att bara skriva det här inlägget känns jobbigt. Jag kan inte sitta still. Jag har slutat med medicineringen, men jag tror att det är en god idé att börja med den igen nu då jag inte ska opereras.

Jag önskar att jag hade fler vänner, vänner som inte har något emot ifall jag inte ringer, för jag vill inte vara ensam ikväll. Många av mina vänner har gett upp. Det har jag märkt (svårt att inte lägga märke till sånt). Jag klandrar dom inte, för jag vet att jag är omständig, komplicerad och obegriplig.

Men det är det som är så knepigt också... Jag är bara dryg fram tills då jag faktiskt träffas med någon. När jag väl umgås med någon så är jag "normal". Jag verkar normal. Men jag skulle också bli less. Jag förstår det.

Dagarna spenderas med min katt och min dator. Är jag inte i lägenheten så är jag i det hem som jag kämpat så hårt för att komma bort ifrån.

Jag har inte varit på Hållplatsen på tre veckor. Två av dom veckorna var jag sjuk och nu, idag, stannade jag hemma trots att jag kunde ha farit. Tiden gick för snabbt. Jag hann inte förbereda mig.

Den här jävla yrseln vägrar ge med sig och de sporadiska domningarna i ansiktet kommer allt oftare. Jag är less på vårdcentralen. Jag orkar inte.

Har ett par böcker som jag skulle ha lämnat igen till biblioteket i augusti, men dom ligger här och stirrar på mig med dömande ögon. Biblioteksräkningen kommer bli hög, men det stör mig inte. Mindre pengar att äta för. Det är bra.

- Usch, jag hatar känslan av att folk pratar om mig

Att inte vilja leva, men ändå inte vilja dö... Att sitta helt apatisk och inte finna mening i någonting. Det är tungt.

Men det är skillnad mellan att inte ha livslust, och att faktiskt vilja dö.

Jag känner ofta att jag inte ser en mening med att leva och ibland är det jobbigt att ens vilja gå upp ur sängen, eftersom det inte förfyller ett syfte - då jag i grund och botten inte är nog motiverad för att leva. Men att faktiskt vilja dö är något som bara sköljer över mig när jag möts med motgångar och hinder, vilket jag gör nästan dagligen. Jag agerar dock inte på mina känslor, utan pushar mig igenom dom istället, så gott det går.

Annars sitter jag bara timtal och gör... ingenting.

Det värsta är egentligen att tankarna "försvinner" skrämmande fort. Att gå från ett förtvivlat, hopplöst, skärrat tillstånd, till att (inom loppet av ett par minuter) gå över till ett ganska obrytt, apatiskt och nonchalant läge... Det är skrämmande. Att känna sig så likgiltig inför vad man precis har känt och upplevt.

Jag undrar ofta vad i helvete jag håller på med, men jag finner inget svar. Detta är något obeskrivligt återkommande som jag tappat kontrollen över.

Jag ringde inte till psykakuten igårkväll, som jag tänkte. Av någon anledning så känns det inte som att jag har problem nog för att få hjälp av dom. Att jag inte förtjänar deras hjälp. Att det ändå inte skulle göra någon nytta.

Går jag dit och dom ratar mig kommer jag må sämre.

--

Igår grät jag på ett sätt som jag inte gråtit på sen jag var liten. De senaste tio åren har jag gråtit i tystnad. Tårarna rinner, jag snörvlar, men inget mer. Igår brast det och jag bölade. Jag grät på riktigt. Kände tomheten och grät i ren förtvivlan. Kissen blev rädd. Stackarn.

Första gången jag tänkte på att ta självmord gick jag i 3:an, om jag minns rätt (eller var det 4:an?). Jag var mobbad, hade dåligt självförtroende, hade nästan inga vänner... Jag minns inte så mycket av den tiden, men jag minns att jag kom hem från skolan en dag när ingen var hemma och satte mig vid köksbordet och skrev ett "självmordsbrev" till mina föräldrar.

"Hej mamma och pappa,
Det var inte erat fel. Jag ville.
Jag älskar er. Glöm inte det!"

Jag la lappen på köksbordet, gick till knivlådan och hämtade den största kniven jag kunde se. Jag ställde mig mitt på köksgolvet, tog ett hårt grepp om kniven och försökte trycka in den i magen. Jag var för svag, rent fysiskt, och alldeles för rädd för att genomföra det. Jag grät floder medan jag stoppade tillbaka kniven i lådan och knövlade ihop lappen.

Jag har aldrig berättat särskilt ingående om det här för någon, men nu är allt sagt. Åtminstone av det jag minns om det här tillfället.

Steg 1. Barnet blir övergivet.
Steg 2. Övergivandet resulterar i sämre struktur.
Steg 3. Känslomässig och fysisk misshandel inträffar.
Steg 4. Barnet vänder sig mot sig självt.
Steg 5. Barnet fruktar brist på kontroll.
Steg 6. Barnet lär sig att kontroll är livsviktigt för att överleva.
Steg 7. Barnet värderar inte längre sitt liv. Att dö verkar bättre.