Jag river mina murar...

Jag ser inget ljus i livet längre. Många positiva saker händer, men jag känner ingen glädje över det. Det känns som att jag leker tafatt med livet, men jag lyckas aldrig hinna ikapp. Det bara kör över mig och springer ifrån mig innan jag ens hunnit uppfatta vad det är som händer.

Allt börjar kännas så jävla jobbigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka att jag hellre vill dö än att leva så här. Att dö skulle vara en stor lättnad. Slippa oroa mig, slippa känna mig som ett misslyckande, slippa kämpa, slippa förklara mig, slippa berätta...

Hur många år ska jag måsta genomlida detta helvete? Vad ska jag göra? Jag orkar inte...