Jag river mina murar...

Jag hade just en mardröm om min föredetta flickvän.

Jag drömde att jag fick ett mail från henne. Det stod ingen text eller så, utan det var bara några filer. Jag minns att jag öppnade bilderna och fick se henne stå i ett vardagsrum i en lägenhet (jag tror att det var hennes). Hon försökte få till någon  bild med självutlösaren, men hon verkade inte riktigt ha fått till det.

Hon försökte hinna springa runt fåtöljen och ställa sig framför sängen som stod där, och sedan ta bilden ståendes i sin nya lägenhet med två "tummen upp" och ett fint leende. Men på vissa bilder såg man att hon inte hann ställa till sig och hon såg så olycklig ut. Jag undrade varför hon skickade detta till mig.

I slutet av bilderna fanns ett videoklipp. Jag mår illa så fort jag tänker på det... Filmen började som om hon hade tänkt ta en till bild med självutlösaren, men kommit åt filminspelningsknappen istället. Så hon sprang runt den där fåtöljen ställde sig på plats och väntade, men inget hände.

Hon gick tillbaka till kameran, lämnade den påslagen en liten stund medan hon fipplade med någonting som jag inte kunde se. Sedan vred hon på kameran så att den riktades mot en tom vägg, där hon satte sig ner på en liten stol. Hon drog ena benet intill sig, kollade in i kameran med dystra, osäkra ögon och sa lågmält "Hej. Jag heter R****a..." (hon sa något som jag inte minns) "...och det jag kommer göra nu hoppas jag att ingen i hela världen kommer göra om.".

På de sista orden försökte hon hålla tillbaka tårarna, men misslyckades. Hon kollade in i kameran igen för en sekund. Läppen dallrade och hon spände hakan på det där sättet som hon alltid gjorde när hon var ledsen. Rådjursögonen fällde en tår, som hon snabbt torkade bort med baksidan av handen.

Hon försökte vara stark. Det var nästan som att hon ville sända ut ett budskap till omvärlden.

Vid det här laget kunde man se en tjock rök bolma fram från bakom kameran. Hon satt kvar, men nu hade hon dragit upp båda benen intill kroppen. Hon sa "Jag måste snart sluta. Det ryker så kraftigt...". Jag fick panik och kunde inte andas. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog fram min mobil och försökte hitta hennes nummer som jag sparat under alla år, men sökte förgäves då jag visste att alla nummer hade försvunnit då jag nyligen uppdaterade den nya telefonen.

Jag grät förtvivlat, inte bara i drömmen.

Jag vaknade strax efter detta och jag minns hur jag tänkte "Helvete, vad ska jag göra..? Jag måste ringa S***a (R****as mamma), jag måste kolla nyheterna, jag måste hitta hennes nummer, jag måste göra något... Tänk om hon inte är död än. Tänk om det brinner fortfarande..?". Totalt förtvivlad.

Hon var den första personen jag älskat så innerligt, trots allt vi gick igenom och allt jag gav upp  för att få vara med henne. Det kändes som att mitt hjärta krossades.

Jag har alltid haft den rädslan. Att jag en dag kommer vakna upp och hon inte längre kommer finnas där. Att hon tillslut tagit sitt liv. Att alla mina försök till att få henne att må bra hade varit förgäves och att hon, efter alla dessa år, inte haft turen att finna någonting att leva för.

Jag har tänkt på henne ganska mycket det senaste året. Jag hoppas att hon har det bra. Jag saknar henne, men inte som kärlek utan som sällskap. Bitar inuti mig vill hoppas att hon har blivit kvitt hennes mörka sida och att hon tagit sig igenom allt helvete hon bar på inom sig. Det är inte bara bitar, utan snarare hela mitt hjärta som hoppas på en förändring till det lyckligare.

Jag hoppas hon mår bra, var hon nu än befinner sig.
Min första kärlek.

Jag befann mig i ett sjukhus i Japan... Jag var i ett blandat omklädningsrum (både för kvinnor och män) och stod i duschen. Två män och en till kvinna var också där.

Vi hörde hur någon låste dörren från utsidan. Vi tittade oss fundersamt omkring. Ena mannen började känna gaslukt och hostade till. Han började andas i armvecket på sin tröja. Det fanns små rektangulära fönster som löpte längs taket runt hela duschområdet. Vi började öppna dom, alla hjälpte till. Gaslukten nådde även mig. Blev stressad och försökte få upp fler fönster. Jag sprang till mitt skåp som var brevid dörren, men gasen kändes starkare där så jag sprang tillbaka. Fick stickningar i käken, på halsen och under hakan. Kändes som att tungan höll på att domna bort.

Vi satte oss på varsin bänk utanför duschbåsen, flämtade och stirrade förskräckt runt omklädningsrummet. Tjejen, som satt till höger om mig, fick ett avtrubbat ansiktsuttryck. Hon ställde sig upp, gick långsamt bort mot skåpen... vände sig mot oss andra och fick något slags anfall. Hon föll till golvet med förvridet ansikte, skrek och krampade med uppspärrade, panikslagna ögon.

Vi andra tittade skräckslaget på varandra. Killen som satt två bänkar till höger om mig vred bort huvudet och ställde sig långsamt upp, precis som tjejen hade gjort. Därefter den andra killen som satt precis bredvid mig, med lika tom blick som de andra. Och tillsist jag. Jag kände hur någonting tog över. Jag var inte längre i kontroll. Någonting gjorde att jag ville ställa mig upp och gå bort mot skåpen.

Väl framme så tog någon tag om mina axlar och vred min kropp mot sig. Det var en hemsk japansk kvinna med svartröd kimono-aktig rock, svart tovigt hår... Kanske kring 40 år gammal. Hon såg inte snäll ut.

Hon gav mig en vision... Hon visade död och elände och satte skräck i mig. Sedan gav hon mig ett uppdrag, nästan som att jag var en robot. "Betala 2.09" sa hon med ekande, monoton röst. Långsamt gick jag (som i en trans) bort mot mitt skåp, drog fram min börs och plockade fram 3 kronor och presenterade det för henne.

Hon sa något som jag inte kunde urskilja... Något om att en del av uppdraget var fullbordat. Sen skrek hon det mest öronbedövande skrik... Jag får obehagskänslor bara av att tänka tillbaka på det. "AAAAAAAAAAAA", skrek hon medan hon vände och vred på sig. Hon såg helt galen ut. Sen försvann hon.

Jag blev vid medvetande igen och tittade mig omkring. Tjejen låg död i en blodpöl och killarna stod som statyer med ansiktena mot väggarna. Jag fick panik och kände att jag måste därifrån, för jag visste att hon skulle komma tillbaka. Jag sprang till mitt skåp, tog nycklar, börs och mobil och sprang ut ur omklädningsrummet.

Jag visste att någon skulle komma efter mig.

Någon jagar mig in till någon slags sovsal. Vita våningssängar, hängmattor och madrasser överallt. Många låg och sov. Alla var svarthåriga och låg så jag bara kunde se deras bakhuvuden.  Det var mörkt. Jag gömde mig bakom en stol som var full av vita huvudkuddar.

Bredvid mig, cirka en meter bort, låg en tjej på en madrass. Hon tittade på mannen som jagat mig, men var helt apatisk till min närvaro. Robotaktigt. Han såg mig inte. Han stod på andra sidan stolen och sa till tjejen "du kommer väl ihåg ditt uppdrag..?". Hon nickade, lade huvudet tillbaka på kudden och somnade om. Mannen vände och gick mot öppningen där alla våningssängar stod.

En av kuddarna på stolen gled ner och blottade mina ben. Jag lyfte upp tjejen som sov och försökte låtsas att mina ben egentligen var hennes, så att hennes överkropp dolde min. Mannen kom tillbaka och såg misstänksam ut. Han försökte bekräfta sina misstankar, men minns inte vad han sa.

Flickan sov fortfarande och jag började gråta bakom hennes kropp. Jag var livrädd. Han frågade flickan "varför gråter du?" och fick på sig ett kallt, otäckt ansiktsuttryck och kom närmare. Han fick syn på mig.

Han tog en hacka som stod lutad mot väggen, svingade och högg flickan i huvudet. Panikslagen tog jag en hacka från golvet och slog in den i hans panna. Han tittade oberört på mig. Jag tog tag i hans hår och högg honom i tinningen, huvudet, hakan, ansiktet... Han bara tittade på mig med en överlägsen blick.

Genomblodig och sönderhackad tog han tag om flickans huvud (hon låg fortfarande över mig)... Han vred huvudet hela vägen mot mig och man hörde riktigt hur nacken knakade och knastrade. Hennes döda ansikte var en decimeter ifrån mitt och hennes stora uppspärrade ögon skrämde vettet ur mig.

Mannen sa, med ett otäckt leende, "här har du henne", med hånande röst och det där öronbedövande skiket hördes igen. AAAAAAAAA!... Och jag vaknade. Pulsen i 120, livrädd och förvirrad. Genomblöt av tårar med skriket ekandes i huvudet.

En av de mest obehagliga drömmar jag haft på länge.

Jag drömde att jag sa emot min pappa, minns inte vad vi diskuterade, och han blev tillslut så arg att han försökte ta strypgrepp på mig och misshandlade mig. Jag skrek och skrek, tillslut gav han upp och lämnade mig. Jag grät förtvivlat och jag kunde se mamma i ögonvrån. Jag kved fram "mamma hjälp mig.." men hon vände om och gick.

Sen byttes drömmen mot att mina kusinbarn var och lekte vid en väg. Jag satt fast någonstans högt upp och jag kunde se mamma, pappa, brorsan och hans tjej stå och prata. Tror dom höll på att grilla eller något. Barnen sprang omkring ute på vägen och jag skrek åt dom att hålla sig borta därifrån för det kom bilar hela tiden. Men dom lyssnade inte och jag vrålade åt dom att gå därifrån och varnade dom för bilar och försökte slita mig loss för att ta mig ner till dom. Mamma och de andra brydde sig inte om dom. Jag var så arg!

Därefter kom Rocky, min katt, (som också höll på att bli påkörd, men faktiskt lyssnade när jag sa åt honom) och satte sig i mitt knä och försökte lugna mig och trösta mig. Mysigt, tänkte jag. Lugnare blev jag, barnen tynade bort, och oväsendet från grillen och vägen blev inte lika ihärdigt. Jag tittade ner och såg att jag satt i rullstol. Inte konstigt att jag inte kunde ta mig därifrån. Jag kunde ju inte gå.

--

Jag undrar om jag skrek i sömnen, för när jag vaknade var jag alldeles hes.  Är det fortfarande.

I natt drömde jag om någonting som jag drömt om förut, för några år sedan. Ett vulkanutbrott. Folk runt omkring mig slukades långsamt av lavans hetta och var vi än sökte skydd hann lavan alltid ikapp. Vi sprang genom skogar, upp på berg, in i höghus... Ingen räddning någonstans.

Min familj dog framför mig och för en millisekund befann jag mig i min brors kropp. Jag kände att han inte orkade fly längre. Han stirrade på den glödande massa som kom allt närmare, tog ett djupt andetag och föll ner i lavan. Det brände till och för ett ögonblick kände jag hur rädd han var. Han stelnade till och dog. Lättnaden som döden förde med sig svepte över min kropp och jag slappnade av och minns att jag tänkte "äntligen...".

Jag var tillbaka i min egna kropp igen och mitt hjärta brast när jag insåg att han var borta. Jag började springa. Synen av alla trötta och utslagna människor fick mig att rysa. Dom gick uppgivet sitt öde tillmötes. Jag stannade på en kulle och skrek i ren förtvivlan, efter mamma, efter vänner, efter någon som visste vem jag var... Men alla var borta.

Jag slängde mig över ett stup och ringde min flickvän. Hon var så orolig. Jag såg hennes ansikte som långsamt tynade bort, sen vaknade jag.

I drömmen hände mycket mer, med många fler detaljer men jag orkar inte skriva ner alltihop.

Jag kan ju säga att jag aldrig har känt mig så illa till mods efter en dröm. Visst, jag har vaknat gråtandes förut, skräckslagen... Men jag har aldrig vaknat och känt mig bekymrad och orolig. Jag låg och tänkte länge, länge... Jag hatar att drömma samma hemska dröm fler än en gång. Det händer tyvärr allt för ofta.

Undra när jag kommer drömma en sanndröm igen..? Det var ett tag sen nu. Det är rätt läskigt att kunna drömma om framtiden ibland.