Jag river mina murar...

"Therese" om Öl är... gott..? Eller..?:

Skickar en styrkekram,
Känner igen det där med ÖL-drickandet, min far kan dricka ofattbara mängder av öl, men det är bara folköl... men säckvis... sedan förstår han inte varför han går upp i vikt, men eftersom han är vikt-fåfäng, så skippar han hellre middagen...

Jag svarar:
Min mamma är väldigt duktig på att skippa middagar. Hon gör i ordning en tallrik på kvällen efter "vi barn" har ätit, slänger in den i micron kring 21-22 tiden, äter (under många om och men) några tuggor och slänger resten. Som att äta är det jobbigaste som finns, men det är klart att det kan kännas så när magen konstant fylls på med vätska från det att dom kommer hem från jobbet, till dess att dom går och lägger sig.
Hon håller på att tyna bort, min mamma. Hon är jättesmal i ben och armar. Det är bara magen som stannar kvar. Blir rädd när jag tänker på i vilket skick hon (och pappa också, för den delen) kommer vara i om 10 år, om dom ens lever då.

Jag befann mig i ett sjukhus i Japan... Jag var i ett blandat omklädningsrum (både för kvinnor och män) och stod i duschen. Två män och en till kvinna var också där.

Vi hörde hur någon låste dörren från utsidan. Vi tittade oss fundersamt omkring. Ena mannen började känna gaslukt och hostade till. Han började andas i armvecket på sin tröja. Det fanns små rektangulära fönster som löpte längs taket runt hela duschområdet. Vi började öppna dom, alla hjälpte till. Gaslukten nådde även mig. Blev stressad och försökte få upp fler fönster. Jag sprang till mitt skåp som var brevid dörren, men gasen kändes starkare där så jag sprang tillbaka. Fick stickningar i käken, på halsen och under hakan. Kändes som att tungan höll på att domna bort.

Vi satte oss på varsin bänk utanför duschbåsen, flämtade och stirrade förskräckt runt omklädningsrummet. Tjejen, som satt till höger om mig, fick ett avtrubbat ansiktsuttryck. Hon ställde sig upp, gick långsamt bort mot skåpen... vände sig mot oss andra och fick något slags anfall. Hon föll till golvet med förvridet ansikte, skrek och krampade med uppspärrade, panikslagna ögon.

Vi andra tittade skräckslaget på varandra. Killen som satt två bänkar till höger om mig vred bort huvudet och ställde sig långsamt upp, precis som tjejen hade gjort. Därefter den andra killen som satt precis bredvid mig, med lika tom blick som de andra. Och tillsist jag. Jag kände hur någonting tog över. Jag var inte längre i kontroll. Någonting gjorde att jag ville ställa mig upp och gå bort mot skåpen.

Väl framme så tog någon tag om mina axlar och vred min kropp mot sig. Det var en hemsk japansk kvinna med svartröd kimono-aktig rock, svart tovigt hår... Kanske kring 40 år gammal. Hon såg inte snäll ut.

Hon gav mig en vision... Hon visade död och elände och satte skräck i mig. Sedan gav hon mig ett uppdrag, nästan som att jag var en robot. "Betala 2.09" sa hon med ekande, monoton röst. Långsamt gick jag (som i en trans) bort mot mitt skåp, drog fram min börs och plockade fram 3 kronor och presenterade det för henne.

Hon sa något som jag inte kunde urskilja... Något om att en del av uppdraget var fullbordat. Sen skrek hon det mest öronbedövande skrik... Jag får obehagskänslor bara av att tänka tillbaka på det. "AAAAAAAAAAAA", skrek hon medan hon vände och vred på sig. Hon såg helt galen ut. Sen försvann hon.

Jag blev vid medvetande igen och tittade mig omkring. Tjejen låg död i en blodpöl och killarna stod som statyer med ansiktena mot väggarna. Jag fick panik och kände att jag måste därifrån, för jag visste att hon skulle komma tillbaka. Jag sprang till mitt skåp, tog nycklar, börs och mobil och sprang ut ur omklädningsrummet.

Jag visste att någon skulle komma efter mig.

Någon jagar mig in till någon slags sovsal. Vita våningssängar, hängmattor och madrasser överallt. Många låg och sov. Alla var svarthåriga och låg så jag bara kunde se deras bakhuvuden.  Det var mörkt. Jag gömde mig bakom en stol som var full av vita huvudkuddar.

Bredvid mig, cirka en meter bort, låg en tjej på en madrass. Hon tittade på mannen som jagat mig, men var helt apatisk till min närvaro. Robotaktigt. Han såg mig inte. Han stod på andra sidan stolen och sa till tjejen "du kommer väl ihåg ditt uppdrag..?". Hon nickade, lade huvudet tillbaka på kudden och somnade om. Mannen vände och gick mot öppningen där alla våningssängar stod.

En av kuddarna på stolen gled ner och blottade mina ben. Jag lyfte upp tjejen som sov och försökte låtsas att mina ben egentligen var hennes, så att hennes överkropp dolde min. Mannen kom tillbaka och såg misstänksam ut. Han försökte bekräfta sina misstankar, men minns inte vad han sa.

Flickan sov fortfarande och jag började gråta bakom hennes kropp. Jag var livrädd. Han frågade flickan "varför gråter du?" och fick på sig ett kallt, otäckt ansiktsuttryck och kom närmare. Han fick syn på mig.

Han tog en hacka som stod lutad mot väggen, svingade och högg flickan i huvudet. Panikslagen tog jag en hacka från golvet och slog in den i hans panna. Han tittade oberört på mig. Jag tog tag i hans hår och högg honom i tinningen, huvudet, hakan, ansiktet... Han bara tittade på mig med en överlägsen blick.

Genomblodig och sönderhackad tog han tag om flickans huvud (hon låg fortfarande över mig)... Han vred huvudet hela vägen mot mig och man hörde riktigt hur nacken knakade och knastrade. Hennes döda ansikte var en decimeter ifrån mitt och hennes stora uppspärrade ögon skrämde vettet ur mig.

Mannen sa, med ett otäckt leende, "här har du henne", med hånande röst och det där öronbedövande skiket hördes igen. AAAAAAAAA!... Och jag vaknade. Pulsen i 120, livrädd och förvirrad. Genomblöt av tårar med skriket ekandes i huvudet.

En av de mest obehagliga drömmar jag haft på länge.

Hade nästan glömt att det är fredag idag. Och jag är hemma hos föräldrarna. Great. Smart tänkt där.

Mamma svär och har sig. Hon skakar på huvudet åt glaslyktan som just gick i kras, försöker prata med mig men blir högmodig och påstår att jag inte lyssnar när hon "försöker ta kontakt med mig" (hennes ord, inte mina). Inte så lätt att föra en konversation mellan varandra när dammsugarn är igång och vi befinner oss i olika rum. Skyll det på mig, mamma. Gör det. Det är mitt fel. Nyktra till för helvete eller gå och lägg dig.

Pappa håller dock god min, ostadig som han är. Undra om han berättat för sin läkare att han dricker... Tror inte att det är en bra kombo med hans mediciner, men vad vet jag.

Dom har druckit minst åtta starköl var ikväll och ett 6-pack folköl finns kvar. Jag förstår inte hur dom kan dricka så snabbt... Det känns som att vi nyss kom hem från affären.

Blir dom aldrig less? Öl, öl, öl, öl, öl, 356 dagar om året... Jag skulle vara spyless. Usch.

Tema: Skuld och Skam + Familjeroller

Det var en  tung dag idag. Jag tror att vi alla satt med tårar i ögonen vid något tillfälle.

Vi fick börja kvällen med att se en kortfilm som hette Isblomman (vill jag minnas), som var kring 30 minuter lång. Den handlade om en tjej i tonåren som har en pappa som är alkoolist. Det var en ganska rörande film, för jag kände igen mig rätt väl.

Efter filmen låg som hela rummet i tystnad. Ingen ville direkt säga något. Ledarna tyckte att vi skulle gå ett varv och berätta vad vi tänker och känner när vi sett den där filmen. Ena tjejen kunde knappt relatera till filmen (dock är hon där under lite andra omständigheter än just alkoholism), den andra tjejen kände igen sig (men kunde inte prata utan att börja gråta, vilket man förstår!), ledarna relaterade rätt mycket, även den tredje tjejen och jag själv.

Därefter fick vi ett papper med fyra rubriker av familjeroller; Hjälten, Syndabocken, Det tysta barnet, Clownen.  Under varje rubrik fanns olika "egenskaper" man kan besitta. Vi fick stryka under alla egenskaper vi kände igen i oss själva och därefter kolla vilka två familjeroller man passade mest in på. Sen drog vi ett varv till där vi fick berätta om dessa och vad vi tänker/känner.

Jag fick mest på Hjälten och Det tysta barnet. Tätt följt av Clownen, och sist Syndabocken (tidigare känd som Rebellen).

Efter fikat läste vi dagens "program" och svarade på en del frågor kring det. Minns inte riktigt var det var vi pratade om. Har så svårt att koncentrera mig när någon läser upp någonting för mig. Det hade i alla fall med familjeroller att göra.

Sen fick vi sätta oss/lägga oss bekvämt, sluta ögonen och lyssna medan en av ledarna gjorde en slags avslappningsövning. Hon ville att vi skulle föreställa oss att vi gick genom en skog, som ledde in i en trädgård där det stod ett stort träd som vi fick lasta av oss alla bekymmer, all skuld och skam... Och sedan vända oss bort från trädet och börja vandra mot ett kristallberg. Ju högre vi klättrade på berget - desto vackrare blev omgivningen och desto ljusare och varmare blev det. Och när vi stod där på toppen och tittade ner mot trädet så fick vi föreställa oss hur det skrumpnade bort, försvann och tog våra bekymmer med sig.

Jag har rätt svårt för såna där avslappningsövningar, för jag är så analytisk av mig. Jag fann mig själv med att sitta och tänka "men det där är ju helt ologiskt. det där behövde inte ens vara med i texten. totalt onödigt. om det hade stått såhär så hade det förmedlats på ett bättre vis" osv. Jag i ett nötskal.

Veckans bästa: Att tjejerna från Vindeln kom och umgicks med mig! Vi gick ut och dansade och hade roligt tillsammans, vilket var behövligt.
Veckans värsta: Att jag har märkt att folk som stått mig nära börjar ta avstånd från mig och skjuter bort mig, medvetet eller undermedvetet. Att jag märkt att dom oftast hellre trycker ner mig istället för att hjälpa mig upp.

Känslokort 1: En ensammen figur, med anledningen som står ovan.
Känslokort 2: En orolig figur, för det känns som att allt är bakvänt, upp och ner. 
Känslokort 3: En glad figur, för det kändes bra att vara tillbaka på Hållplatsen och åtminstone ha en fast punkt att komma tilllbaka till. 

Var inställd på att fara på Hållplatsen imorgon, men en av ledarna ringde till mig idag och berättade att dom hade ställt in det, eftersom det var höstlov och de flesta i gruppen skulle bort. Typiskt, tänkte jag. Har inte varit på hållplatsen på tre veckor.

Istället frågade hon ifall jag ville komma på "utvecklingssamtal" imorgon istället, kring lunchtid. Hon sa att dom brukar ha något slags enskilt samtal halvvägs genom programmet, för att se hur man trivs i gruppen osv.

Det ska bli intressant.

Det är trist att se hur många som hellre gömmer sig än att räcka ut en hand.

Jag har alltid gett hundra procent till mina vänner när jag vet att dom går igenom något jobbigt och nu när jag själv sitter i träsket så ser jag vilka som verkligen vill mig väl. Vilka som faktiskt bryr sig och stöttar mig i med-och motgångar. Vilka som inte ger upp.

Är det ingen som ser att jag behöver stöd runt omkring mig just nu? Är jag verkligen så jobbig att jag inte ens är värd att ha kontakt med längre?

Av alla mina vänner så är det bara två som bett om lösenordet till den här bloggen. Min kusin, som står mig närmast, och en vän som flyttat söderut som jag träffar nån gång per år. Sen är det även en "okänd", väldigt snäll bloggerska som också läser här (som faktiskt visat mer stöd än vad de flesta av mina vänner gjort den senaste tiden).

Jag märker att många låter vänskapen gå i ide tills stormen lugnat sig, men är det ingen som har tänkt på att jag inte vill vara ensam mitt i en storm? Att jag kanske vill sitta bredvid någon? Söka skydd med någon? Kan man verkligen kalla det här för vänskap..? Ska man verkligen måsta säga "tack och adjö, vi ses när jag kravlat mig upp ur diket på egen hand"?

Jag har inte förändrats. Jag är densamma, men jag är svartfläckad av mörker och jag hittar inte ut.

Det är nu som "that's what friends are for" ska flika in, men det ekar av tomhet... Det enda som hörs är min kusins röst och min katts fotsteg. Vad skulle jag göra utan dom?