Jag river mina murar...

Nu är det en vecka sedan jag opererades med Gastric Bypass och har inte så stor ork/lust/tid att uppdatera bloggen i nuläget. Men se på det såhär: ju färre uppdateringar jag gör här - desto bättre borde jag må!

Operationen blir uppskjuten, tills vidare. Jag måste jobba med mitt psyke innan jag ger mig in för en totalt livsändrande operation.

Jag mådde okej när jag ansökte om operationen i mars och därefter har det sakta gått utför. Nu de senaste dagarna kraschade jag totalt.

Det blev för mycket. Oron inför livet efter operationen, alla dåliga tankar, febern, yrseln, ångesten, stressen, flytten, kärleken... Allt på samma gång.

Jag bröt ihop igår och var nära på att ringa psykakuten. Idag mår jag bättre.

Skrev ett par blogginlägg under-och efter jag bröt ihop, men jag tror inte jag vill publicera dom. I alla fall inte det ena.

Imorgon bitti drar jag till vårdcentralen med min feber, min yrsel och mitt hjärta, som uppför sig lite konstigt. Jag skulle dit idag egentligen, men med deras jävla uppringningssystem så gick ju allt i stöpet.

Det är tamigfan omöjligt att få hjälp (eller att ens få prata med någon) numera. Sjukt.

Måste få skriva av mig, vet inte vars jag ska ta vägen..

Är inne på fjärde (femte?) dagen med flyt och för varje timma som går så ökar känslan av att inte vara redo för livet efter operationen..

Jag är så djupt rotad i min psykiska ohälsa att jag inte ens klarar av de simplaste sakerna längre.. Depression, prestationsångest, social ångest, sömnstörningar, suicidala tankar, självhat... Listan fortsätter..

Och om jag inte ens klarar av vardagssysslor, hur ska jag då klara av allt som kommer krävas av mig om jag går igenom med det här..? Tvivlet inför operationen blir starkare och starkare ju närmare datumet jag kommer..

Jag vill bara klättra på väggarna..!

Det känns som att jag gör allt bakvägen.. Borde jag se till att må bättre psykiskt innan operationen, eller ska jag genomföra det ändå och hoppas att allt går bra..? 

Operationen kräver att man har koll på allt, att man inte ger upp och att man dagligen sätter krav på sig själv... Och jag är den som typ aldrig har koll på någonting, som alltid ger upp och som inte klarar av krav..

Hur fan har jag tänkt det här egentligen..?

Ångest.

Idag fick jag kallelsen till Ersta sjukhus i Stockholm.

Den 28:e träffas jag med narkosläkaren och den 29:e (klockan 7 på morgonen) ligger jag på operationsbordet och blir "uppskuren".

Med skräckblandad glädje börjar jag sakta förstå vad det är som kommer hända.

Det är verkligt.
Du drömmer inte.
Få inte panik.
Detta kommer göra dig starkare.
Du är modig!
Det kommer gå bra.

Jag har spenderat många timmar med att komma på NÄR det är ett bra tillfälle att berätta för folk om min operation, om jag ens ska berätta om den alls (?). Mina närmsta vet om det redan och dom stöttar mig i mitt beslut, men de flesta av mina kompisar och bekanta vet inte än, mest bara för att jag inte vet hur "officiellt" jag vill göra det.

En gastric bypass är då en magsäcksoperation som resulterar i viktnedgång.

Jag vet ju att alla kanske inte är lika accepterande när det gäller såna här operationer och jag har märkt att folk tycker att en GBP-operation är den lättaste vägen och att man är lat som inte kan slänga in sig på gymmet ibland och börja äta sallad till måltiderna.

För det första så skulle vi inte ens kunna FÅ en operation om vi inte gjort seriösa bantningsförsök innan. För det andra så finns det ju en anledning till varför vi vänder oss till kirurgi och det är ju för att ingenting i slutändan har funkat och gett ett varaktigt resultat. En operation ska alltid vara sista utvägen.

Självklart förstår vi att det finns risker med att genomgå en GBP-operation (precis som det finns risker med vilka andra operationer som helst), men iallafall JAG känner att det är värt det.

Om jag kan få hjälp till att ändra min livsstil, bli normalviktig  (men framförallt hälsosam) och aktiv så är, för mig, en GBP-operation ett väldigt medvetet val som jag är beredd att göra.

Jag är 21 år och jag vill kunna leva och njuta av mitt liv som ung. Jag vill kunna leva länge och vara frisk. Då är operationen, för mig, som en skänk från ovan. Det är min chans till ett liv som är värt att leva.

Tyvärr så finns det folk som kommer se ner på mig på grund av det här och gör dom det så... Too bad for them, liksom. Då går dom miste om en himlans glad tjej med kärlek upp över öronen, för allt hon älskar och bryr sig om!

Även fast den glada och spralliga delen av mig är väldigt långt borta just nu, betyder inte det att den försvunnit för att aldrig mer komma tillbaka. Den finns djupt där inne och gömmer sig, men banne mig! Nån dag ska den komma fram och smaka på solskenet igen!