Jag river mina murar...

Vi hade sista hållplatsen mötet innan jul. Jag minns inte allt som sades och så i detalj eftersom det var några veckor sedan.

Vi fyllde i samma utvärderingspapper som vi fyllde i på första mötet och fick välja ett gosedjur att ta med hem (varje gång vi går igenom hur veckan varit så får vi välja ett gosedjur som skickas runt, allt eftersom vi berättar för varandra). Jag valde en ljusgrå, mysig teddybjörn som jag fastnade för direkt.

Därefter gick vi ut på middag på kinarestaurang och fick ett kort och ett halsband var av ledarna.

Kortet: "Jag är en fri människa. Jag kan välja att börja om när som helst jag vill. Detta är en ny dag, en ny möjlighet, en ny början. Tack och lycka till."

Vi kramades och tackade.

-------------

Ett par veckor senare träffades jag med ledarna för en återträff. Dom pratade om deras uppfattning dom fått av mig och berömde mig med goda ord. Dom undrade vad jag hade tyckt om hållplatsen medan jag varit där och jag kunde inte säga annat än att jag trivdes och att det varit väldigt givande.

-------------

Tema: Bekräftelse och affirmation

Det var ett tungt ämne denna vecka också.

I den första övningen fick vi alla ett papper med ca. 40 olika affirmationer. Man skulle välja minst en som passade in på sig själv. Nu minns jag själv inte vad jag valde... Men ja, efter det så fick vi ett till papper med en bild på ett cirkeldiagram där vi skulle skriva in affirmationer om sig själv ur livets alla vinklar; arbete, fysisk hälsa, tankar, känslor, vänner, familj m.m. Jag kunde inte komma på en enda, så jag passade när vi skulle läsa upp dessa inför gruppen.

Sen fick vi sätta oss bekvämt, blunda och lyssna till en meditation. Vi skulle föreställa oss att vi var någonstans, ensamma eller med någon annan, och att vi var varma och lyckliga. Och att någon som vi bryr oss om skulle komma och ge oss en ask med något som vi uppskattar väldigt mycket.

Mina tankar drog mig iväg till en stuga i Pengsjö. Det var sommar och varmt, blommor överallt kring gräset, musik hördes i bakgrunden, min kusin var där och vår älskade Zack (en hund) levde och sprang omkring och busade. Min kusin stod dubbelvikt av skratt och allting var bara perfekt. Sen kom dom fram till mig, min kusin med hunden bredvid sig, och gav mig en röd, fyrkantig ask. Jag öppnade den och det riktigt sken ur asken, som om självaste solen var intryckt där. Det skimrade i guld. Men det fanns ingenting där. Och lika glad var jag för det, för jag hade redan allting jag ville ha.

Därefter kom troligtvis den jobbigaste delen på hela kvällen.

Ledarna sa åt oss att blunda och tänka på något som vi alltid velat höra från våra föräldrar när vi var små. Någonting som vi inte fått höra alls, eller något som vi inte fått höra tillräckligt ofta. När vi alla hade tänkt ut en sak så sa ledarna att alla, utom en, skulle ställa sig i korridoren utanför rummet. Den som var kvar i rummet fick sitta på en stol som stod vänd mot väggen och blunda. Därefter skulle alla andra, en efter en, gå in och viska - det vi hade velat höra som barn - till personen som satt på stolen.

"Du är en fantastisk tjej och du är älskad."
"Jag är stolt över dig."
"Det är okej, det är inte ditt fel."
"Känn dig till freds med den du är. Du är du, och du duger."
"Du är fin och du är älskad."

...

Det var ganska känslosamt och ett par, tre stycken av oss grät eller fick tårar i ögonen.

Veckans bästa: pass
Veckans sämsta: pass

Känslokort: pass
Jag är värdefull för att: jag är sympatisk.

Tema: Skuld och Skam + Familjeroller

Det var en  tung dag idag. Jag tror att vi alla satt med tårar i ögonen vid något tillfälle.

Vi fick börja kvällen med att se en kortfilm som hette Isblomman (vill jag minnas), som var kring 30 minuter lång. Den handlade om en tjej i tonåren som har en pappa som är alkoolist. Det var en ganska rörande film, för jag kände igen mig rätt väl.

Efter filmen låg som hela rummet i tystnad. Ingen ville direkt säga något. Ledarna tyckte att vi skulle gå ett varv och berätta vad vi tänker och känner när vi sett den där filmen. Ena tjejen kunde knappt relatera till filmen (dock är hon där under lite andra omständigheter än just alkoholism), den andra tjejen kände igen sig (men kunde inte prata utan att börja gråta, vilket man förstår!), ledarna relaterade rätt mycket, även den tredje tjejen och jag själv.

Därefter fick vi ett papper med fyra rubriker av familjeroller; Hjälten, Syndabocken, Det tysta barnet, Clownen.  Under varje rubrik fanns olika "egenskaper" man kan besitta. Vi fick stryka under alla egenskaper vi kände igen i oss själva och därefter kolla vilka två familjeroller man passade mest in på. Sen drog vi ett varv till där vi fick berätta om dessa och vad vi tänker/känner.

Jag fick mest på Hjälten och Det tysta barnet. Tätt följt av Clownen, och sist Syndabocken (tidigare känd som Rebellen).

Efter fikat läste vi dagens "program" och svarade på en del frågor kring det. Minns inte riktigt var det var vi pratade om. Har så svårt att koncentrera mig när någon läser upp någonting för mig. Det hade i alla fall med familjeroller att göra.

Sen fick vi sätta oss/lägga oss bekvämt, sluta ögonen och lyssna medan en av ledarna gjorde en slags avslappningsövning. Hon ville att vi skulle föreställa oss att vi gick genom en skog, som ledde in i en trädgård där det stod ett stort träd som vi fick lasta av oss alla bekymmer, all skuld och skam... Och sedan vända oss bort från trädet och börja vandra mot ett kristallberg. Ju högre vi klättrade på berget - desto vackrare blev omgivningen och desto ljusare och varmare blev det. Och när vi stod där på toppen och tittade ner mot trädet så fick vi föreställa oss hur det skrumpnade bort, försvann och tog våra bekymmer med sig.

Jag har rätt svårt för såna där avslappningsövningar, för jag är så analytisk av mig. Jag fann mig själv med att sitta och tänka "men det där är ju helt ologiskt. det där behövde inte ens vara med i texten. totalt onödigt. om det hade stått såhär så hade det förmedlats på ett bättre vis" osv. Jag i ett nötskal.

Veckans bästa: Att tjejerna från Vindeln kom och umgicks med mig! Vi gick ut och dansade och hade roligt tillsammans, vilket var behövligt.
Veckans värsta: Att jag har märkt att folk som stått mig nära börjar ta avstånd från mig och skjuter bort mig, medvetet eller undermedvetet. Att jag märkt att dom oftast hellre trycker ner mig istället för att hjälpa mig upp.

Känslokort 1: En ensammen figur, med anledningen som står ovan.
Känslokort 2: En orolig figur, för det känns som att allt är bakvänt, upp och ner. 
Känslokort 3: En glad figur, för det kändes bra att vara tillbaka på Hållplatsen och åtminstone ha en fast punkt att komma tilllbaka till. 

Var inställd på att fara på Hållplatsen imorgon, men en av ledarna ringde till mig idag och berättade att dom hade ställt in det, eftersom det var höstlov och de flesta i gruppen skulle bort. Typiskt, tänkte jag. Har inte varit på hållplatsen på tre veckor.

Istället frågade hon ifall jag ville komma på "utvecklingssamtal" imorgon istället, kring lunchtid. Hon sa att dom brukar ha något slags enskilt samtal halvvägs genom programmet, för att se hur man trivs i gruppen osv.

Det ska bli intressant.

Ämne: Familjen, vännerna och jag (om jag minns rubriken rätt).

Jag var så fruktansvärt trött idag och jag är det fortfarande. Har varit halvt svimfärdig hela dagen, så jag uppfattade inte allt som sades på det här mötet. Fokusen låg väl mestadels på familjen i stort. Vi fick lyssna till en text och fick därefter svara på lite frågor. Här är några av dom. Minns inte alla.

Kan du berätta något positivt om din familj i helhet?
- Nja... Jag har svårt att komma på något. Vi älskar varandra.

Vilka högtider är din familjs bästa?
- Ingen direkt. Det skulle isåfall vara julafton, men... Jag vet inte... Jag önskar att det kunde vara annorlunda.

Om du fick träffa någon för en dag, som är död eller levande, vem skulle du vilja träffa? Varför? Vad skulle du vilja fråga personen?
- Jag vill träffa morfar, eftersom han stod (och står) mig så varmt om hjärtat, trots att vi inte riktigt kände varandra. Jag vill fråga honom om hans uppväxt, hans liv och erfarenheter, hans åsikter kring livets alla frågor. Jag vill lära känna honom, helt enkelt.

Har du tagit på dig något beteende från dina föräldrar, bra som dåligt? Berätta.
- Svarade inte.



Sen satt vi oss ner med pennor och papper. Vi fick i uppgift att rita vår familj och då fick vi tolka det hur vi ville. När vi var färdiga skulle vi visa varandra våra teckningar och berätta vad vi ritat och varför. Den här uppgiften hade jag jättesvårt för. När jag tänker på min familj så känner jag mig bara helt tom. Min första tanke var att ta en penna och rita ett svart hål, men valde att försöka komma på något annat. Det första som skissades ner var bubblor. Därefter kom en ölburk. En ilsken gubbe och två små hjärtan. Mer än så kunde jag inte få fram.

Förklaringen till teckningen var ganska ytlig. Klarade inte av att gå in på djupet.
¤ Bubblorna representerade att alla i vår familj lever i sin egna lilla värld, i sin egen bubbla. Vi kör vårt egna race och är ganska självständiga mot varandra.
¤ Bubblorna kom från ölburken. Med det menade jag att vi, på grund av alkoholismen, har isolerat oss på något sätt.
¤ Med den ilskna gubben ville jag säga att vi nog allihopa i familjen bär på ilska och frustration inom oss. Jag har sett argsintheten inom oss alla, förutom möjligtvis Patrik.
¤ Och med två små hjärtan berättade jag att vi ändå är en familj och att vi älskar varandra.



Veckans bästa:
1. Köpt ny mobil.
2. Kanske bara en vecka kvar tills flickvännen är här.
3. Köpt kläder.
Veckans sämsta:
1. Jag åkte hem till mina föräldrar i fredags. Mamma var full och hon vältrade på om att hon är en skit och inte duger någonting till. När hon tillslut förstod att jag inte tänkt säga emot henne lutade hon sig tillbaka i fåtöljen och däckade.
2. Jag mådde jättedåligt i söndagsnatt. Jag var nära på att ringa till Mobila Teamet.
3. Jag har mått dåligt och känt mig svimfärdig hela dagen.
4. Det här jävla stormvädret.
Jag är värdefull för att...: ...Jag är bra på att uttrycka mig skriftligt.

Känslokort 1: Orolig figur - Är orolig över att tjejen kanske blir nekad visum. Får veta imorgon hur det går.
Känslokort 2: Rädd figur - Ska flytta till ett helt nytt område. Känner ingen, vet inget, vet inga bussförbindelser, vet inga affärer. Känner på mig att jag kommer stänga in mig ännu mer.
Känslokort 3: Trött figur - Som sagt, är trött, mår dåligt, yr och svimfärdig.
Känslokort 4: Glad figur - Glad över att kanske få träffa tjejen nästa vecka.

Det var Hållplatsen ikväll. Det var nära att jag inte åkte dit, men efter ett snabbt samtal med en av ledarna så svalde jag ångesten och stressade iväg.

Den här gången pratade vi om rädsla och sorg.

Vi hade först en genomgång av förra veckans ämne och sen fick vi en liten föreläsning om vad man kan göra och hur man kan tänka för att ta sig igenom svårigheter. Därefter fick vi fylla i ett papper med ett par frågor.

"Skriv någonting som gör dig rädd:
Svar: Framtiden skrämmer mig väldigt mycket. Framförallt då det gäller mina föräldrar. När jag tänker på effekten som alkoholen har på deras kroppar och hur deras hälsa kommer se ut i framtiden så blir jag rädd. Jag oroar mig också över hur det kommer påverka resten av familjen. Jag önskar att dom kunde ta hand om sig själva bättre.

Skriv någonting som gör dig ledsen:
Svar: Jag har alltid känt att pappa inte accepterar mig för den jag är. Att jag aldrig varit tillräckligt bra i hans ögon. Att han önskat sig något annat än den jag varit och den jag har blivit. Han har haft problem med att jag är lesbisk, att jag är överviktig, att jag haft en röst och kunnat säga ifrån, och att jag inte kunnat prestera lika fläckfritt i skolan som förväntades av mig. Jag känner mig ibland som ett misstag och ett misslyckande, och jag är ledsen för det."

Sen körde vi någon lek (som faktiskt var rätt skoj) och därefter avrundade vi.

Som avslutning på alla möten får vi välja känslokort efter hur vi känner oss just då, och sedan säga "jag är värdefull för att...".

Känslokort 1: En trött figur (talar väl för sig självt).
Känslokort 2: En arg figur. Känner mig så arg på mig själv för att jag har så svårt att öppna mig för nya människor och dela med mig i grupp. Jag kommer på så mycket att säga, men inte ens 10% av alla ord jag har på tungan blir sagda. Det är väldigt frustrerande, då man verkligen vill prata, berätta och diskutera.
Jag är värdefull för att...: Jag gärna hjälper andra.

Veckans bästa: Det rullar på med flickvännen, jag har fått övergångslägenhet (flyttar in om några veckor), fick besöka mormor och morfars grav, och släkten som är så underbar och ställer upp!
Veckans sämsta: Ont, ont, ont i kroppen efter all städning och dusch-halkning, glömt ta anti-depressiva några dagar, dryga samtal med föräldrar när dom druckit.

Idag var förresten första gången som jag delade med mig av känslokorten och värdefullgrejset. Heja mig.

Jag var på hållplatsen i tisdags. Vi pratade om försvar och fick en lång lista på olika sätt man försvarar sig själv på en psykisk nivå. Alla punkter passade in på mig.

Klarade inte av att dela med mig om hur jag mår då heller. Och som vanligt: kunde inte komma på en anledning till varför jag skulle vara värdefull.

Jag försöker reflektera över det vi har pratat om, men det går inte. Total tomhet. Kunde inte kolla någon i ögonen och kunde inte heller förmå mig att le.  

Veckans bästa: Inget.
Veckans värsta: Det tog slut mellan mig och tjejen.

Hållplatsen är ett ställe där ungdomar som vuxit upp i en familj med missbruk, psykisk sjukdom eller andra långvariga bekymmer får komma och träffa andra i samma sits.

Jag var där på mitt första möte igår. Mina föräldrar är alkoholister. Pappa har socialfobi, ångest och torgskräck, och båda har problem med depression.

Det var jag och fyra andra tjejer som fick sätta oss i sofforna och presentera oss för varandra. Två av dom kände jag igen. Jag var äldst med mina 21 bast. Yngst var en tjej på 15. Vi kom ganska bra överrens som grupp och alla verkar fina på sina sätt.

Jobbigast för mig var när vi skulle säga något bra om oss själva... Jag var den enda som sa "pass" och inte ville dela med mig. Jag klarar det inte.

Programmet är i 16 veckor (en träff per vecka) och jag ska försöka gå dit och se om det ger mig något. Varje vecka ska vi berätta vad som varit veckans sämsta och veckans bästa.

Veckans sämsta: Jag har haft jättesvårt att sova. Kan inte ligga still, skakar hela tiden, vaknar ofta, drömmer mardrömmar, tänker för mycket.
Veckans bästa: Jag fick träffa en underbar läkare, som verkligen engagerade sig. Han gav mig en ny diagnos (sömnstörning) och skrev ut Propavan som jag ätit nu i några dagar. Och det har hjälpt lite.