Jag river mina murar...

Nästan hela januari och februari var jag sängliggandes. Totalt isolerad. Jag träffade någon varannan vecka, mest bara för att visa folk att jag minsann fortfarande levde.

Dessa månader var fyllda av självhat och tröstätning. Jag gick upp mycket i vikt, snabbt. Jag skrev väldigt lite under den här perioden.

Här är dock en text jag skrev i början av februari:

"Jag hatar mig själv. Jag vill inte må så här längre. Jag vill inte vara fet, olycklig och deprimerad. Jag vill inte vara missnöjd och konstant känna mig otillräcklig. Värdelös.

Jag är bra på att stötta andra och ge dem råd i svåra tider, men varför kan jag inte lära mig att lyssna till mina egna ord och känna att jag OCKSÅ förtjänar bättre..?

Varför känner jag att jag måste ligga i sängen och ängslas hela dagarna, om hur fet jag är och hur fruktansvärt illa allting känns?

Varför äter jag som en fullvuxen karl när ingen ser på?

Varför mår jag såhär?
Varför klarar jag inte av att reparera mig själv?

Vars fasen har mitt liv tagit vägen?

Varför stänger jag in mig allt mer? Varför träffar jag aldrig någon? Varför vill jag aldrig bjuda hem mina vänner?

Varför måste jag panikstäda så fort någon antyder att dom vill hälsa på?

Varför känner jag mig inte välkommen i mitt eget hem? Varför känner jag mig som en inneboende? Varför har jag mer ansvar än min 26-årige bror? Varför känns allt så bakvänt?

Varför känner jag mig smutsig?

Varför drömmer jag hemska mardrömmar varje natt? Varför blir dom allt mer och mer verklighetstrogna? Varför kan jag inte drömma om solsken, kyssar och sommar? Varför måste det alltid vara panik inblandat? Knivar, psykopater, pistoler, nålar, död och förskräckelse?

Varför måste jag ha så många att leva för?

Varför känner jag att jag inte kan göra något som gynnar mig själv? Varför kan jag inte göra något för min egen skull? Varför vill jag må bättre för att jag tycker att min flickvän och mina vänner förtjänar det? Varför inte jag?

Varför alla dessa plågsamt nötande frågor dygnet runt?

När fasen gick jag och blev socialt handikappad..?

Varför har alla blivit vuxna, förutom jag? Varför klarar jag inte av skolan? Varför kan inte jag också ta examen, skaffa jobb och flytta hemifrån?

Varför känns allt så långt bort?

Varför kan jag inte släppa taget och börja leva?"

----------------

Många av de här frågorna nöter jag fortfarande, men inte lika maniskt som då.

Tillslut sparkade jag mig själv i arslet och kontaktade en psykolog på UngdomsHälsan. Vi träffades ett par gånger. Vi pratade inte så mycket (hon sprang mest omkring). Hon tyckte dock att jag skulle prata med deras doktor för att "kolla" om jag hade depression.

Den där doktorn är den värsta jag har träffat, någonsin. Hon ställde lite frågor om varför jag var där.

Jag skrev en text efter jag hade träffat henne:

"Jag var hos en doktor idag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Efter en timmas pratande om min livssituation så fastslog hon att jag inte har depression. Hon ansåg att jag bara behövde ett jobb och se till att börja motionera. Att jag verkade vara en glad, klok och trevlig ung tjej med lite jävlar anamma i kroppen. Bara för att jag är trevlig, artig och öppen mot andra behöver väl inte betyda att jag inte känner mig förjävlig när jag är ensam?

Det är precis det här jag var rädd för. Alla gånger jag sträckt ut handen och bett om hjälp så har dom sagt att det inte är något fel på mig. Att jag bara är lat.

Jag håller på att tyna bort från allmänheten och dom bara skakar på huvudet och säger "promenera 4 km per dag så mår du nog bättre". Visst, motion är viktigt men hallå...

Hon viftade bara bort allt jag sa. När jag tog upp allt som kändes jobbigt i mitt liv avfärdade hon det med "Men det är väl inte ett problem, egentligen?".

Vad är problemet då..?

Alkoholiserade föräldrar - inte ett problem
Gått upp sjukt mycket i vikt senaste tiden - inte ett problem
Sängliggandes hela januari - inte ett problem
Varit självmordsbenägen, har dödstankar - inte ett problem
Blivit psykiskt misshandlad - inte ett problem
Dålig självkänsla & självförtroende - inte ett problem
Förlorar mina vänner - inte ett problem
Dålig ekonomi - inte ett problem
Stress - inte ett problem
Drar mig undan från folk - inte ett problem
Ser ingen framtid - inte ett problem

SÅ VAD FAN ÄR DET FÖR FEL DÅ?!
Ja... jag kanske bara ÄR lat...

Visst..

Vi kör på den och låtsas som att allt är okej.

Jag har stor lust att bara smälla in huvudet i väggen och få bort dessa satans tankar... fjaeklahefnklanmfed"


Jag kom aldrig riktigt ur den gropen jag hade grävt ner mig i och innan jag visste ordet av det så hade mamma fixat ett deltidsjobb åt mig. Jag klarade mig inte mer än tre månader innan jag bröt ihop igen (kollaps 4).

Jag bröt ihop i juni, för andra gången i år och för fjärde gången i mitt liv. Jag gick totalt in i väggen.   

Jag är en människa som hatar att be om hjälp. Jag har jättesvårt för det. Att vara till besvär för någon annan är något jag undviker så gott jag bara kan. Men ångesten tog över mig och jag såg ingen annan utväg. Antingen dö eller be om hjälp.

I panik ringde jag Josefina, min kusin och närmsta vän, och grät. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Hon kom och hämtade upp mig. Dagarna därefter har flutit ihop rejält.  

Jag gick på möte efter möte efter möte... Med mina chefer, socialen, kurator och läkare.

Mitt i all tumult hamnade jag i en akutlägenhet i anknytning till ett behandlingshem på Teg, där jag fick blåsa alkoholtest varje kväll och inte fick ha några besökare. Jag bodde där i en dryg månad. Jag ville inte hem igen.   

I början på augusti flyttades jag till en jourlägenhet på Haga och här bor jag fortfarande. Jag hyr lägenheten som ett hotellrum och kommer stanna här tills jag hittat eget.   

Jag har börjat isolera mig allt mer och sommaren verkar ha gått obemärkt förbi. Orken fattas mig och framförallt lusten. Jag har ingen lust till att göra någonting alls.  

- Och mina ben kan inte sluta skaka.