Gnagande minnen
Jag är trött men jag kan inte sova. Tankarna gnager för mycket för att jag ska kunna slappna av. Nattens ångest tillägnas pappa. Jag borde skriva ett brev om honom. Jag har mycket att säga, men ändå så lite. Känner mig illa till mods när jag tänker tillbaka på allt vi har gått igenom sen jag var liten. Jag kan inte ligga still och jag håller kroppen spänd i ett desperat försök att stänga tankarna ute, men dom tränger in ändå. Velar om jag ska kliva upp, starta datorn och skriva av mig eller om jag ska ligga kvar i sängen och hoppas på att jag tröttar ut mig själv om en stund. Jag kör på sömn... Busy day tomorrow (today?).
Drömmar av Propavan
Den senaste tiden har jag drömt väldigt mycket verklighetsdrömmar. Det har varit återkommande sen jag började med Propavanet. Ibland kan jag inte skilja på drömmar och verklighet när jag vaknat. I natt drömde jag att jag hade varit på systemet och handlat mitt rosévin till helgen och när jag vaknade var jag helt övertygad om att det hade hänt. Det var inte förrän nu som jag kom på att jag måste ha drömt. Och förra veckan skulle jag träffa CJ och då drömde jag att han smsat mig och sagt att han varit uppe sent och skulle nog inte vakna förrän vid 14-tiden. Detta resulterade i att jag också sov till klockan två och tänkte att allt var lugnt. Jag fick lov att smsa honom senare för att höra om han verkligen hade sagt det. Det är ganska läskigt. Sen kommer jag aldrig ihåg att jag stänger av väckarklockan längre. Känns knepigt.
Ont i hjärtat
Jag kan inte riktigt sätta ord på mina känslor längre. Det enda jag vet av just nu är nedstämdhet, ångest och stress. Dessa känslor fyller mina dagar och byter av varandra konstant. Hösten är här. Idag gjorde jag slut med min flickvän. Jag pratade med henne igår och förklarade att jag behövde tid för mig själv, för att hitta tillbaka till mitt jag. Att jag måste reda ut mig själv och ta mig ur den här helveteshålan jag befinner mig i. Jag förklarade att jag älskar henne, men att jag inte längre vet om jag är kär i henne, för att depressionen isolerar alla mina känslor och jag vet inte om det är DEN som får mig att tappa det jag känner, eller om det faktiskt är jag. Jag sa att jag behövde några månader för mig själv och att vi kunde försöka igen efter det. Att det här är någonting som jag måste göra för att kunna må bra igen. Hon blev ledsen, men förstod. Trodde jag... På kvällen skickade hon några sms om att hon önskade att hon var död och att hon ville somna och aldrig mer vakna. Under natten eskalerade det och på morgonen sa hon att jag hade krossat hennes hjärta, hennes själ, hennes hopp och hennes drömmar. Att jag förstört hela hennes liv. Hon satte ord i munnen på mig och sa att jag aldrig mer ville ha något med henne att göra. Att jag kommer vänta ett par veckor och sen göra slut med henne. Någonting inom mig gick sönder. Någonting stängdes av. Jag sa att hon var en underbar människa och att hon kommer kunna hitta någon ny som hon förtjänar. Att om hon inte kunde acceptera att jag behöver tid, så kunde jag inget göra. Jag gjorde slut. Jag saknar henne och jag älskar henne, men hon sårade mig verkligen. En tomhet fyller mitt hjärta samtidigt som jag känner mig skrämmande likgiltig. Ett år och fyra månader... Farväl, älskade.
Tankar i natten
Tankarna virvlar runt i huvudet på mig, likt höstlöven fångade i en kylig vind. Dom är fruktansvärt sporadiska, men ändå följer dom ett visst mönster och jag vill inte tolka orden som förmedlas under allt brus. Huvudvärken är påträngande. Allt jag känner just nu bär ett eko. En brist på emotionellt engagemang. Moments like these should not exist. De bör upphöra och utplånas för allas välmående, inte bara för mitt eget. Jag drömmer om att en dag vara totalt självstående.
I ett tomrum
Jag känner mig plötsligt äcklad av att finna mig här, stirrandes på de sönderrivna tapeterna och de fläckade golven. Dessa begagnade, trasiga möbler som en gång var ämnade för soptippen, men istället fördes hit. I tanken fanns en gest, trots att det i verkligheten inte uppfattats så.
Hålet i väggen påminner mig om en tapetsering som utlovades mig för tio år sedan, som fortfarande inte ägt rum. Nu är den tiden förbi. Nu har jag inte längre något här att kalla "mitt".
Här ska jag sova i natt.
Tar emot fastän det tar emot.
Jag pratade nyss med min handläggare på soc. Hon ska skriva en ansökan om en övergångslägenhet åt mig, eftersom fler behöver min jourlägenhet och jag inte verkar kunna hitta en lägenhet själv. Sen ska hon ringa till Hållplatsen och fråga om dom kan hämta mig, så jag lättare kan ta mig dit. Har lite svårt att lämna lägenheten numera och hon tyckte att jag skulle fortsätta gå dit istället för att isolera mig ännu mer, vilket är logiskt. Också skulle hon fixa en kontaktperson till mig, även fast det känns sjukt obekvämt. Men det är också för att jag inte ska behöva vara ensam hela tiden.. Så jag iaf har en person som är återkommande varje vecka. Hoppas att jag inte får någon som är i min ålder.. Gärna en kvinna 30+ typ. Min handledare ska ringa mig på måndag och jag ska gå förbi och skriva under papper för lägenheten. Sen får vi se om Hållplatsen hör av sig ang. hämtningen. Känner mig jättestressad och kan inte sitta still. Börjar känna den där tryckande känslan över bröstet, som också kallas för 'ångest'. Djupa andetag, Sandra... Djupa andetag..!
Spelar ett spel med liv och död
Sitter på sängen och har svårt att samla tankarna. Sömntabletterna gör inte sitt jobb och hjärnkapaciteten går på sparlåga. Depressionen gör sig påmind konstant och saker som roade mig förut känns inte alls lockande längre. Jag har mycket skrivet på min 'att göra'-lista, men dagarna passerar och inget av det verkar bli gjort. Inte ens de viktiga sakerna. Ibland famlar jag efter livslust trots att jag vet att den lämnade mig för länge sedan. Åren har gått för fort och jag är fortfarande på samma ställe som jag var för fem år sen, det är bara det att ilskan jag kände då har blivit ersatt med en känsla av hopplöshet. Jag har fortfarande svårt att greppa hur arg jag egentligen har varit under mina sena tonår. Arg på mina föräldrar, mina lärare, mitt ex, världen, livet och mig själv. Nu är jag inte arg längre. Jag bara är. Knappt ens det. Jag ifrågasätter min existens dagligen, till ingen nytta. Klokare verkar jag inte bli av det. Min hjärna spelar dödspräglade spel med mig och jag börjar bli ganska trött på att förlora. Jag skulle bara vilja vinna en enda gång. Bara en enda...
Kicking myself
I'm having a weak moment och min hjärna vill verkligen inte lyda mig just nu. Jag är så jävla förbannad på mig själv. Hur kunde jag låta allt gå så här långt..? Jag känner mig fångad i min kropp och i min hjärna och jag vill inte vara här! Är bara så arg och besviken på mig själv. Det är så frustrerande att inte ens klara av de mest simpla sakerna utan att få ångest och må dåligt. Jag tog Prosavanet för två timmar sen och jag kan inte somna. Tankarna härjar fritt och får mig att vilja klättra på väggarna. Kan inte ligga stilla. "Jag dunkar huvudet i asfalten och likt en tegelsten mot ett fönster krossas mitt ansikte till miljontals fragment av någonting som en gång var och aldrig mer kommer bli."
Hållplatsen no more
Jag har beslutat att inte fara på Hållplatsen. Det känns inte som att jag kan ta del av allt som sägs och verkligen engagera mig i det när jag mår så här. Jag tror att jag kan få ut mycket av att gå dit, men inte just nu.
Piller, piller, piller
Pratade med min läkare idag och jag ska fortsätta ta Propavan sömntabletterna den här veckan också. Sen får vi se om jag ska byta till något annat eller komplettera med någon annan medicin. Jag ska också öka dosen på min antidepressiva medicin, för dosen jag har nu gör inte tillräckligt.
Älskade morfar
Sitter på balkongen och tänker på morfar. Jag saknar honom. Jag minns inte hur många år sen det var han dog. Jag minns bara att det var två dagar innan julafton. Jag satt vid datorn i mina föräldrars sovrum när mamma kom in och sa att han var borta. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag grät. Kramade mamma och grät. Jag fick aldrig gå på hans begravning och jag tror inte att jag ens besökt hans grav. Jag vet inte ens var han ligger begravd. Jag minns att jag ibland grät i skolan innan han gick bort. Jag måste ha gått i mellanstadiet då. Alla hans barnbarn som jag har pratat med sen dess var lite rädda för honom och tyckte att han var läskig. Jag kan inte säga detsamma. Jag minns bara gott om honom. Som den behagliga doften av alla oljorna i hans snickarbod, som den lilla fiskedammen bredvid huset där vi metade och munspelet han spelade på, som jag sedan fick av honom. Han var lång och smal med sönderrökt röst, tunnhårig och hade ofta bruna byxor på sig med någon ljus skjorta till. På mina födelsedagar krafsade han alltid fram plånboken ur bakfickan och gav mig en hundring. Åh, vad jag saknar honom..
Mental preparation
Ligger i sängen och väntar på att Propavanet ska kicka in. Jag sov hela dagen idag. Vaknade inte förrän vid tre-tiden och då var det bara att försöka förbereda mig själv mentalt för utebion hos Haffu. Min kusin Malin har födelsedagsfest ikväll och hon ville att jag skulle komma dit också, men det kändes sjukt jobbigt. Ångestladdat. Jag vet inte varför, men det känns mindre jobbigt att umgås med folk om jag har nära hem. Då kan jag liksom fly om det blir för överväldigande. Jag har nog alltid haft lite social ångest, men den har aldrig varit såhär påträngande. Om jag ska åka iväg nånstans så måste jag oftast ställa in mig på det i förväg. Börjar jag vela så blir det inte av. Jag har knappt nån mat i kylen just nu, för jag har inte orkat fara och handla. Bra jobbat, tjejen! Att ringa samtal är jag inte heller särskilt bra på. Det går bra att ringa till vänner och familj, men är det någon utomstående blir det genast ett problem. Att bara beställa pizza över telefon är en pina. Jag känner mig socialt handikappad. Och den här huvudvärken tar död på mig.. Grr.. Alvedon nästa?
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Förbannade storgrus
Föreställ dig att försöka få en 3-kilos sten upp till ytan med bara pekfingret och tummen. Ganska påfrestande, eller hur? Så känns det att försöka ta itu med mina problem. De tynger så förbannat. Ju närmare ytan, desto tyngre blir det.
Och när jag står där vid vattensnåret och försöker få upp den där jäkla stenen ser jag hur fler rullar ner. *PLUMS* säger det, och jag tappar greppet och får börja om.
Ja herregud, vilken fin parallell jag kom på här.
Det jag ville komma fram till är att jag verkligen får kämpa med att ta itu med allting just nu och det känns som ett evighetsgöra. Det tar aldrig slut. Det ena bekymret efter det andra.
Bloglovin
Tappat orken att finna mig själv
Kylan tränger sig på och jag börjar undra vad som fattas mig, när jag inser att det är jag. Jag vet inte längre vem jag är. Jag har tappat bort mig själv. Jag är så van vid att vara nedstämd och olycklig, att jag inte vet vem jag är eller vad jag ska göra när jag väl är okej.
Den där känslan av att hjärtat brister lite... När det bränner till... Den känslan är min säkerhet. Där känner jag mig hemma. Där vet jag hur jag mår, jag minns varför och det ger mig energi till att göra något av alla känslor jag bär på.
Utan piller kan jag vara jättelycklig, och i nästa stund miserabel. Men när jag ätit piller suddas det mesta ut och jag får svårt att minnas. Jag grinar ändå ibland. Men inte varje dag, som förut. Jag hamnar i ett neutralt läge där jag kväver känslorna med medicin och då har jag inte längre något att säga. Mina ord betyder inget. Dom känns tomma och meningslösa.
Vem är jag egentligen..?
Jag bryr mig faktiskt inte längre. Livet känns inte så viktigt. Det känns som ett överflöd, där dödens mysterium visar sig mer intressant än livet självt.
Det enda stället där jag känner att jag kan andas ut är hemma hos mina föräldrar... Dom som jag kämpat så hårt för att komma ifrån. Det är dumt. Det är väldigt dumt. Jag borde inte vara där så ofta.
Självmordstankar
Allt börjar kännas så jävla jobbigt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka att jag hellre vill dö än att leva så här. Att dö skulle vara en stor lättnad. Slippa oroa mig, slippa känna mig som ett misslyckande, slippa kämpa, slippa förklara mig, slippa berätta...
Hur många år ska jag måsta genomlida detta helvete? Vad ska jag göra? Jag orkar inte...
Välkommen, välkommen, vem du än är...
Jag har suttit i en halvtimma och försökt bestämma mig för om jag vill lösenordsskydda den här bloggen, eller om jag verkligen ska lämna den öppen för vem som helst. Det finns ju fördelar och nackdelar med båda, men what the heck. Livet kan inte bli så mycket värre än det redan är, så... Välkommen till mitt liv, Sverige.
Tanken om att släppa in omvärlden till mitt fuckade liv och mina överflödiga velingar känns väldigt jobbigt. Framförallt då jag vet att folk runt omkring mig kommer att lessna och tänka att jag bara är ännu en sorglig människa som söker uppmärksamhet, men att skriva om mitt liv och mina problem är mitt sätt att ventilera mig. Det är mitt verktyg till ett bättre mående och en bearbetning av mitt förflutna, tillsammans med nuläget.
Vill du inte läsa en massa dystra och deppiga inlägg om mitt liv, så är nog nu en bra tid att sluta läsa.
Krossad dröm i födelsedagspresent
Jag tänker berätta om en liten incident som jag inte berättat om för många. Det hände förra sommaren, alltså sommaren-09.
En av mina drömmar har alltid varit att kunna flyga. Jag älskar tanken av det! Jag hade precis fyllt 20 år och för att fira mig kidnappade mina bröder och min brors flickvän mig. Dom tog på mig ögonbindel och satte mig i baksätet på bilen och började köra.
Vi körde omkring i drygt en timma innan bilen tillslut stannade på en grusparkering utanför en byggnad ute i skogen. Dom ledde mig fram mot dörren och tog av mig ögonbindeln... och HERREGUD vad exalterad jag blev när jag såg att jag skulle få TANDEMHOPPA! Mitt hjärta rusade och tårarna trängde fram! Jag var så lycklig!
Vi gick runt på andra sidan byggnaden där det fanns landningsbanor, jag tittar upp mot himlen och får se tre fallskärmshoppare glida in och landa på gräset framför mig. Åh, vad spännande! Strax därefter landar även det lilla propellerplanet på banan. Det var helt underbart.
Efter ett tag kom en hoppare fram och presenterade sig för mig och sa att han skulle vara min hopparkompis (jag skulle vara fastspänd framför honom). Han berättade lite kort om hur det skulle gå till och att jag skulle få FRIFLYGA efter vi vecklat ut fallskärmen! Jag fick ta på mig en gul jumpsuit (som ni ser på bilden), riktigt stiligt, haha! Jag sken som en sol! Men det gjorde tyvärr inte vädret. Efter vi suttit och väntat i 5 timmar på att molnen skulle skingras så gav vi upp. Vi åkte till Skellefteå och åt middag och sedan drog vi tillbaka till Umeå igen. Vi skulle få komma till deras anläggning i Umeå en vecka senare istället.
Och dit åkte vi! Någonstans kring Umeå flygplats. Solen sken och himlen var klarblå. Perfekt väder och fjärilarna i magen var som på extacy! En annan man kom och presenterade sig för mig den här gången. Han frågade om jag ville se hur han packar fallskärmen och givetvis följde jag med. Efter ett par minuter kommer han fram till mig och frågar "Uhm.. Hur mycket väger du egentligen?". Jag kände glädjen rinna av mig och jag stammade fram ett "110". Han rynkar på pannan, vänder sig om, suckar, stönar, kliar sig på huvudet och efter en stund kommer han tillbaka till mig och säger att jag inte får hoppa. Att jag väger tio kilo för mycket. Jag la på ett falskt leende och sa att jag förstod till fullo och att det inte var några problem.
Det värsta var att jag skulle måsta gå ut och berätta för mina bröder, brors flickvän OCH brors kompis som hängde med, att jag var för fet för att hoppa. Att dom skulle få tillbaka deras pengar och att deras present blev ett fiasko. När jag såg uttrycket av besvikelse och frustration i brödernas ansikten så föll mitt hjärta i marken. Det gjorde så jävla ont.
Och sen kom den där mannen ut igen och började prata med oss och beklagade över hela situationen. Han sa att "många återkommer året efter och har gått ner dom där 10 kilona, så du får kanske se det här som en morot, och komma tillbaka nästa år?".
Jag har gått upp 16 kilo sen dess.
Självklart hade jag ju berättat för alla mina vänner och bekanta att jag skulle hoppa tandem och alla var lika exalterade som jag var. När folk tillslut började undra hur det gått att hoppa, eftersom dom inte hört någonting från mig, så ljög jag. Jag sa att det blev något knepigt med bokningen, att det blev dubbelbokat eller något och att hopparsäsongen var över. Jag kunde inte förmå mig att säga sanningen, för jag skämdes så fruktansvärt mycket.
Den där "moroten" blev till en gigantisk trösttårta.
