Jag river mina murar...

Jag bröt ihop i juni, för andra gången i år och för fjärde gången i mitt liv. Jag gick totalt in i väggen.   

Jag är en människa som hatar att be om hjälp. Jag har jättesvårt för det. Att vara till besvär för någon annan är något jag undviker så gott jag bara kan. Men ångesten tog över mig och jag såg ingen annan utväg. Antingen dö eller be om hjälp.

I panik ringde jag Josefina, min kusin och närmsta vän, och grät. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Hon kom och hämtade upp mig. Dagarna därefter har flutit ihop rejält.  

Jag gick på möte efter möte efter möte... Med mina chefer, socialen, kurator och läkare.

Mitt i all tumult hamnade jag i en akutlägenhet i anknytning till ett behandlingshem på Teg, där jag fick blåsa alkoholtest varje kväll och inte fick ha några besökare. Jag bodde där i en dryg månad. Jag ville inte hem igen.   

I början på augusti flyttades jag till en jourlägenhet på Haga och här bor jag fortfarande. Jag hyr lägenheten som ett hotellrum och kommer stanna här tills jag hittat eget.   

Jag har börjat isolera mig allt mer och sommaren verkar ha gått obemärkt förbi. Orken fattas mig och framförallt lusten. Jag har ingen lust till att göra någonting alls.  

- Och mina ben kan inte sluta skaka.