Jag river mina murar...

I natt drömde jag om någonting som jag drömt om förut, för några år sedan. Ett vulkanutbrott. Folk runt omkring mig slukades långsamt av lavans hetta och var vi än sökte skydd hann lavan alltid ikapp. Vi sprang genom skogar, upp på berg, in i höghus... Ingen räddning någonstans.

Min familj dog framför mig och för en millisekund befann jag mig i min brors kropp. Jag kände att han inte orkade fly längre. Han stirrade på den glödande massa som kom allt närmare, tog ett djupt andetag och föll ner i lavan. Det brände till och för ett ögonblick kände jag hur rädd han var. Han stelnade till och dog. Lättnaden som döden förde med sig svepte över min kropp och jag slappnade av och minns att jag tänkte "äntligen...".

Jag var tillbaka i min egna kropp igen och mitt hjärta brast när jag insåg att han var borta. Jag började springa. Synen av alla trötta och utslagna människor fick mig att rysa. Dom gick uppgivet sitt öde tillmötes. Jag stannade på en kulle och skrek i ren förtvivlan, efter mamma, efter vänner, efter någon som visste vem jag var... Men alla var borta.

Jag slängde mig över ett stup och ringde min flickvän. Hon var så orolig. Jag såg hennes ansikte som långsamt tynade bort, sen vaknade jag.

I drömmen hände mycket mer, med många fler detaljer men jag orkar inte skriva ner alltihop.

Jag kan ju säga att jag aldrig har känt mig så illa till mods efter en dröm. Visst, jag har vaknat gråtandes förut, skräckslagen... Men jag har aldrig vaknat och känt mig bekymrad och orolig. Jag låg och tänkte länge, länge... Jag hatar att drömma samma hemska dröm fler än en gång. Det händer tyvärr allt för ofta.

Undra när jag kommer drömma en sanndröm igen..? Det var ett tag sen nu. Det är rätt läskigt att kunna drömma om framtiden ibland.