Jag river mina murar...

Jag hade just en mardröm om min föredetta flickvän.

Jag drömde att jag fick ett mail från henne. Det stod ingen text eller så, utan det var bara några filer. Jag minns att jag öppnade bilderna och fick se henne stå i ett vardagsrum i en lägenhet (jag tror att det var hennes). Hon försökte få till någon  bild med självutlösaren, men hon verkade inte riktigt ha fått till det.

Hon försökte hinna springa runt fåtöljen och ställa sig framför sängen som stod där, och sedan ta bilden ståendes i sin nya lägenhet med två "tummen upp" och ett fint leende. Men på vissa bilder såg man att hon inte hann ställa till sig och hon såg så olycklig ut. Jag undrade varför hon skickade detta till mig.

I slutet av bilderna fanns ett videoklipp. Jag mår illa så fort jag tänker på det... Filmen började som om hon hade tänkt ta en till bild med självutlösaren, men kommit åt filminspelningsknappen istället. Så hon sprang runt den där fåtöljen ställde sig på plats och väntade, men inget hände.

Hon gick tillbaka till kameran, lämnade den påslagen en liten stund medan hon fipplade med någonting som jag inte kunde se. Sedan vred hon på kameran så att den riktades mot en tom vägg, där hon satte sig ner på en liten stol. Hon drog ena benet intill sig, kollade in i kameran med dystra, osäkra ögon och sa lågmält "Hej. Jag heter R****a..." (hon sa något som jag inte minns) "...och det jag kommer göra nu hoppas jag att ingen i hela världen kommer göra om.".

På de sista orden försökte hon hålla tillbaka tårarna, men misslyckades. Hon kollade in i kameran igen för en sekund. Läppen dallrade och hon spände hakan på det där sättet som hon alltid gjorde när hon var ledsen. Rådjursögonen fällde en tår, som hon snabbt torkade bort med baksidan av handen.

Hon försökte vara stark. Det var nästan som att hon ville sända ut ett budskap till omvärlden.

Vid det här laget kunde man se en tjock rök bolma fram från bakom kameran. Hon satt kvar, men nu hade hon dragit upp båda benen intill kroppen. Hon sa "Jag måste snart sluta. Det ryker så kraftigt...". Jag fick panik och kunde inte andas. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tog fram min mobil och försökte hitta hennes nummer som jag sparat under alla år, men sökte förgäves då jag visste att alla nummer hade försvunnit då jag nyligen uppdaterade den nya telefonen.

Jag grät förtvivlat, inte bara i drömmen.

Jag vaknade strax efter detta och jag minns hur jag tänkte "Helvete, vad ska jag göra..? Jag måste ringa S***a (R****as mamma), jag måste kolla nyheterna, jag måste hitta hennes nummer, jag måste göra något... Tänk om hon inte är död än. Tänk om det brinner fortfarande..?". Totalt förtvivlad.

Hon var den första personen jag älskat så innerligt, trots allt vi gick igenom och allt jag gav upp  för att få vara med henne. Det kändes som att mitt hjärta krossades.

Jag har alltid haft den rädslan. Att jag en dag kommer vakna upp och hon inte längre kommer finnas där. Att hon tillslut tagit sitt liv. Att alla mina försök till att få henne att må bra hade varit förgäves och att hon, efter alla dessa år, inte haft turen att finna någonting att leva för.

Jag har tänkt på henne ganska mycket det senaste året. Jag hoppas att hon har det bra. Jag saknar henne, men inte som kärlek utan som sällskap. Bitar inuti mig vill hoppas att hon har blivit kvitt hennes mörka sida och att hon tagit sig igenom allt helvete hon bar på inom sig. Det är inte bara bitar, utan snarare hela mitt hjärta som hoppas på en förändring till det lyckligare.

Jag hoppas hon mår bra, var hon nu än befinner sig.
Min första kärlek.