Vuxet barn till alkoholister

2011-05-02 @ 01:31:47
Jag vill börja gå på Al-Anonmöten. Jag klarar inte av sorgen ensam. Det känns som att jag tappat något jag håller kärt... Som att jag gått miste om vilka mina föräldrar egentligen är.

För mig är dom öldrickande soffpotatisar som köper sig fri från skuld till mig. Köper min kärlek.

"Jag älskar dig, det vet du va?" hör man sluddrigt på andra sidan luren på fredagkvällar...

Lördagkvällar handlar oftast mer om allt som är åt helvete. Men inte hos dom själva, utan hos alla andra. Alla andra gör fel, säger fel, beter sig fel, tycker fel. Och varje gång vi lagt på luren har skulden och fördömandet, på något sätt, lagts på mig. Som små cancersvulster. Det slår aldrig fel.

Söndagar sopar bort helgens vaga löften och papperet blir återigen blankt. Ny vecka. Nedräkning till helgens drickande börjar. Folköl efter folköl, dag efter dag. Fredagen kommer och det rutinmässiga samtalet med varandra över telefon om vem som ska fara på systembolaget äger rum.

Själv sitter jag här och undrar hur länge jag får ha kvar dom. Hur länge det ska ta innan någonting händer. Hur länge det dröjer innan någon av dom får en obotlig diagnos fasthäftat med ett alldeles för kort utgångsdatum.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

        Kom ihåg mig?
RSS 2.0