Jag river mina murar...

En kronisk störning där åtminstone tolv av följande punkter återfinns:

1. En känsla av att aldrig få någonting gjort
Otillfredsställelse, aldrig nå egna satta mål oavsett hur mycket man uppnått. Vi nämner detta först, eftersom det är det mest förekommande skälet till varför vuxna söker hjälp. "Jag får ingenting gjort" är det vanligaste man får höra som läkare. Personen kanske har uppnått mycket, sett ur allmän synvinkel, men känner sig som "vilse i en labyrint", kan inte utnyttja sina resurser. - Check!

2. Svårt att organisera göromål
Ett stort problem för vuxna med ADHD. Utan skolans struktur, utan föräldrar närvarande som kan organisera, "lägga upp", vardagen åt honom/henne, blir den vuxne lätt snurrig av alla "måste-göra"-grejer i vardagen, stora som små. Vad som synes vara "småsaker" växer lätt i omfattning och blir till stora hinder. En liten förseelse, ett missat möte, borttappade nycklar - och kaos är ett faktum. - Check!

3. Kronisk ångest eller svårigheter att komma igång
Vuxna med ADHD associerar så mycket ångest med att påbörja en uppgift, beroende på en lång historia av misslyckanden, att de lägger av, eller skjuter upp, vilket naturligtvis leder till ännu mer ångest inför uppgiften. - Check!

4. Många projekt på gång samtidigt; problem att fullfölja
En naturlig följd av # 3. När man hoppat av en uppgift, hoppar man in på nästa. I slutet av dagen, veckan, månaden, eller året har en stor mängd  projekt påbörjats, men få blivit slutförda. - Check!

5. Tendens att säga vad som faller en in, ofta utan tanke på omständighet eller tidpunktSom barnet med ADHD i klassrummet, blir den vuxne oerhört entusiastisk. En "lysande idé, kommentar" poppar plötsligt upp och måste sägas innan den försvinner.

6. Ständigt sökande efter nya stimulanser i tillvaron
Den vuxne är ständigt på jakt efter spänning, någonting i omgivningen som kan mäta sig med den "virvelvind" han/hon har inom sig. - Check!

7. Blir lätt frustrerad, uttråkad
Hänger ihop med # 6. Tristess håller den vuxne med ADHD i ett fast grepp, redo att tömma den vuxne på energi, och jakten på stimulans fortsätter. Detta kan ofta misstolkas som ett "ointresse för uppgiften"; snarare är det en svårighet  att bibehålla intresset längre perioder. Även om personen *vill*  vara intresserad, så tar energin snabbt slut. - Check!

8. Lättdistraherad, svårt att fokusera koncentrationen längre tid, "glider lätt iväg" i tankarna...
...under läsning eller i ett samtal, ofta sammankopplad med en förmåga att ibland "hyper-fokusera", stänga ute allt annat; vilket är själva varumärket för ADHD. Okoncentrationen, att "glida iväg" i tankarna, sker oftast helt  ofrivilligt. Det sker när personen "inte tittar", så att säga, observerar sig själv, och i nästa sekund är han/hon  inte "där". Den ofta högt utvecklade förmågan att  kunna hyper-fokusera finns också, vilket visar att detta syndrom inte betyder "brist på uppmärksamhet", utan "brist på ihållande uppmärksamhet". - Check!

9. Ofta kreativ, intuitiv, hög intelligens
Det är inga symptom, men egenskaper väl  värda att nämna. Vuxna med ADHD är oftast väldigt kreativa, iallafall tankemässigt. Mitt i den distraherande och oorganiserade vardagen blixtrar det ibland av briljans. Att fånga, "förstärka", denna briljans är ett av målen i behandling av ADHD. - Check!

10. Svårigheter att "gå den formella vägen", följa den etablerade, korrekta proceduren
Tvärtom vad man kan tro  beror detta inte på tråkiga erfarenheter från möten med  auktoriteter. Snarare är det en manifestation av tristess och frustration; uttråkad av rutiner, "vanliga, normala sätt" att göra  saker, upprymdhet inför nya spännande sätt, samt frustration över  att inte kunna göra saker på rätt sätt. - Check!

11. Otålig; låg tolerans mot frustration
Frustration i alla former påminner  den vuxne med ADHD om alla fel och misstag som begåtts hittills i livet. "Åh nej, inte nu igen..."  tänker den vuxne. Han/hon blir arg, eller bara drar sig ur. Intoleransen har med det ständiga sökandet efter spänning att göra, och andra kan uppfatta den vuxne som omogen och omättlig; blir aldrig nöjd. - Check!

12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling...
...exempelvis impuls-köp, alltid nya planer, planer på ny karriär, och liknande. Detta är ett av de sämsta symptomen, eller, beroende på impulsen,  en av de bättre. - Check!

13. Tendens att ständigt oroa sig i onödan
Ständigt; har en tendens att alltid blicka  mot horisonten efter något att oroa sig för, samtidigt som han/hon inte "ser" faktiska problem och faror. Oro är vad koncentrationen blir till när han/hon inte är fokuserad på en uppgift. - Check!

14. Känsla av att något negativt kommer att hända, osäkerhet
ibland högrisk-tagande. Detta symptom är både relaterat till tendensen  att oroa sig i onödan, och tendensen att vara impulsiv. - Check!

15. Känslo-svallningar, humöret åker berg-och-dalbana
depression, speciellt vid "skilsmässan" från en person eller ett projekt. Vuxna med ADHD, oftare än barn, har stora humörsvängningar. Mycket av detta beror på erfarenheter, frustration, och/eller misslyckanden. Till  viss del beror det på biologin bakom störningen. - Check!

16. Rastlöshet
Vanligtvis ser man inte hos en vuxen person den hyperaktivitet man kan se hos ett barn. Istället märks tydligt en "nervös energi": finger-trummande, byter sittställning ofta, går oroligt fram och tillbaks, lämnar matbordet eller rummet ofta, kan aldrig riktigt slappna av. - Check!

17. Tendens att fastna i missbruk
Beroendet kan vara riktat till alkohol, kokain, eller en aktivitet: spel, "shopping", ätande, eller att arbeta så mycket som möjligt. - Check!

18. Kroniskt dåligt självförtroende
Detta är det direkta och  olyckliga resultatet av att i åratal blivit kallad klantskalle, idiot, flummig,  misslyckad, lat, konstig, byfåne, knäpp... Åratal av frustration,  misslyckanden, eller att aldrig lyckas med något överhuvudtaget leder till problem med självförtroendet. Vad som imponerar är hur starka de flesta av dessa personer är, trots  alla motgångar. - Check!

19. Felaktig själv-bild
Personer med ADHD har ofta en felaktig bild av sig själva, och hur de påverkar andra i omgivningen. Detta kan ofta leda till stora missförstånd och djupt sårade känslor. - Check!

20. Familje/släkt-historia av ADHD eller andra problem med impuls-kontroll och humörsvängningar...
...missbruk, depression. Eftersom ADHD är genetiskt överfört och relaterat till andra, ovan  nämnda beteenden, är det inte ovanligt (men inte tvunget) att det finns i familjen/släkten. - Check!

19/20 - Stämmer in på mig.

---

Det där med kronofogden löste sig, förresten. Jag hatar att säga det men; föräldrarna betalade räkningen åt mig. Förnedrande.

Är och hälsar på hos mina föräldrar nu. Mamma har lyckats bryta revbenet igen. Hon skulle lägga sig i sängen, men missade och föll till golvet (tror hon landade på radion). Hon går omkring och suckar och svär, men erbjuder man sin hjälp så vill hon klara sig själv. När hon tror att ingen lyssnar förbannar hon oss andra.

I normala fall skulle jag ha mått pissdåligt nu, men det känns inte lika plågsamt som det gjorde förut. Att fara på Stubinen har hjälpt mig och fått mig att tänka annorlunda, märker jag.

Har under sommaren fått göra en DT och EEG, ett par neurologiska undersökningar och tagit prover för mitt nuvarande hälsotillstånd. Alla tester såg bra ut, men har fått en remiss skickad till neurologen för utredning iaf. Det är för komplicerat för att jag ska orka förklara vidare, så jag lämnar det så här.

Mer då..? Jag ska utredas för AD(H)D om ett par veckor. Ska kopiera in lite text om det i ett nytt inlägg snart... Jag kommer bli förvånad om det visar sig att jag inte har ADD.

"Är det nånting jag vill säga till alla dem som är förtvivlade,
är det att det faktiskt blir bättre, det blir bra.
Imorgon skall det inte längre göra ont, det som smärtar oss idag.
Tror mig när jag säger skammen är inte din, du är inte så ensam som du tror.

Det finns de som gjort dig illa,
det finns de som inget vet.
Det finns de som gjort en grej
av att skrika ut din hemlighet,
det finns de som stal din stolthet,
det finns de som tog ditt mod
och de som ingenting förstod.

Dig som ingen känner,
dig som ingen ser,
du som saknar vänner
och knappt kan andas mer.
Hör på mig, min kära,
hur ska jag få dig att förstå;
du måste resa dig och gå.

Vägen tom och öde.
Gryningsljuset klart.
Du står vid busshållplatsen
och bussen kommer snart.
Nu lämnar du allt gammalt.
Här tar din barndom slut.
Nu tar du steget ut.
Och när du har rest dig,
vänd dig inte om.
Det finns ingen väg tillbaka,
varifrån du kom.

Och allt de ville ge dig,
har du rivit och förstört,
allt de hade att säga,
har du redan hört.

Men det finns nåd för nya världar,
mycket större än den här,
nya skapelser och tider,
nåd för allt som är.
Och alla deras lögner
betyder ingenting.
Tro mig när jag säger;
skammen var aldrig din.

Och du är inte ensam,
det finns de som följer dig.
De vet hur det är,
för de har själva varit där.

Och du är inte ensam,
det är tid att fatta mod.
Och jag vill att du ska veta.
Vi har det som du.
Som du. "

(Skriven av Jonas Gardell)

Den senaste tiden har varit rätt tung för mig. Det har framförallt gått utför rejält den senaste veckan. Äter knappt nånting längre, börjar få igen mina onda jävla tankar, ångesten gör sig påmind konstant och ingenting känns bra längre.

Jag ringde pappa igår och frågade ifall han kunde skjutsa mig till affären så jag kan få handla lite mat efter han slutat jobbet. Han svor åt mig och sa att jag "för i helvete" borde klara av att gå 4 km om jag vill handla. Och att det var i princip otänkbart för honom att vänta på mig en halvtimma medan jag var i affären. Skämde så satans mycket och sa att jag kunde ordna det på nåt annat vis. Grät mycket och länge efter det samtalet. Jag vill be om hjälp... men vill samtidigt inte be någon jag känner längre. Jag känner mig som en böld i arslet.


En av mina räkningar har hamnat hos kronofogden också. Känns ju... skitbra. Så nu är min telefon avstängd. Kan bara kommunicera via datorn. Det känns väldigt begränsande.. Usch. Vad händer nu?

Har god lust att spränga skallen av mig och få det bortgjort.. Är less på att trippa på tå hela tiden.

Jag vill börja gå på Al-Anonmöten. Jag klarar inte av sorgen ensam. Det känns som att jag tappat något jag håller kärt... Som att jag gått miste om vilka mina föräldrar egentligen är.

För mig är dom öldrickande soffpotatisar som köper sig fri från skuld till mig. Köper min kärlek.

"Jag älskar dig, det vet du va?" hör man sluddrigt på andra sidan luren på fredagkvällar...

Lördagkvällar handlar oftast mer om allt som är åt helvete. Men inte hos dom själva, utan hos alla andra. Alla andra gör fel, säger fel, beter sig fel, tycker fel. Och varje gång vi lagt på luren har skulden och fördömandet, på något sätt, lagts på mig. Som små cancersvulster. Det slår aldrig fel.

Söndagar sopar bort helgens vaga löften och papperet blir återigen blankt. Ny vecka. Nedräkning till helgens drickande börjar. Folköl efter folköl, dag efter dag. Fredagen kommer och det rutinmässiga samtalet med varandra över telefon om vem som ska fara på systembolaget äger rum.

Själv sitter jag här och undrar hur länge jag får ha kvar dom. Hur länge det ska ta innan någonting händer. Hur länge det dröjer innan någon av dom får en obotlig diagnos fasthäftat med ett alldeles för kort utgångsdatum.

"Someone else will keep you warm from now on
Someone else will keep you safe from the storm
But I'll be with you wherever you go
So you will never be alone
I'm going where the wind blows
Going where the lost ones go

I will be with you
I'm losing the love I found
Crying without a sound
Where have you gone?
I will be with you
You were my fool for love
Sent me from high above
You were The One"
---

You must know that I miss you,
but I just can't keep going.

I will always remember and stay true to The Promise.

There's no one else like you.

Nu är det en vecka sedan jag opererades med Gastric Bypass och har inte så stor ork/lust/tid att uppdatera bloggen i nuläget. Men se på det såhär: ju färre uppdateringar jag gör här - desto bättre borde jag må!

Som rubriken lyder så tyckte dom på psykiatrin att det fanns god grund för en ADD-utredning på mig. Nu väntar jag på kallelse till detta med.

På måndag har vi återträffen med Hållplatsen också. Ska bli så kul att träffa alla igen, trots att jag får dricka mineralvatten medan de andra äter pizza. Ärligt talat så stör det inte mig så mycket.

Ser fram emot att träffa Anna imorgon också. Jag känner mig nästan beroende av att träffa henne, för hon leder in mina tankar på rätt spår och hon utmanar mig. I början kände jag mig mer nervös av att fara dit och träffa henne, men nu blir jag nervös bara av tanken på att det snart är helg och det dröjer hela två-fyra DAGAR tills jag får träffa henne igen! Tokigt hur min hjärna fungerar ibland.

Psykiatrin var det ja... Inga nya tankar om detta, egentligen.

Jag kanske kommer ansöka om boendestöd också. Vet inte än. Känns knepigt. Men värt ett försök? Vi får se.

Nu ska jag städa. Och diska. Och gå på promenad. Ska.

Imorse var jag på bedömningsmötet, tillsammans med Anna. Det gick bra, men den hade inte riktigt den inriktning som det var tänkt; alltså KBT.

Nu finns misstankar om att jag har ADD och om psykiatrin vill ta emot mig så kommer det göras en utredning för ADD/ADHD med massa olika tester. Har någon av er läsare gjort dessa tester? Jag skulle gärna vilja veta vad man får göra och så.

På KBT-fronten så fanns det inte så mycket dom kunde göra... Dom är överbelastade på det området och jag förstår att dom inte kan ta sig an mig nu, framförallt eftersom jag träffar Anna på Stubinen och öppenbehandlingen där är väldigt lik kognitiv beteendeterapi på flera områden. Jag kan nöja mig med det, om det inte blir värre. Jag får ändå så mycket ut av att träffa Anna nu, så jag trivs.

Det har aldrig slagit mig att jag kan ha ADD... Jag har aldrig ens tänkt tanken. Ärligt talat så skulle det kännas väldigt skönt om det visade sig vara så, för då kan jag bli behandlad. Jag slipper vara som jag är, vilket är väldigt utmattande. Jag hittade en lista på symptom/beteendekaraktär för ADD (skriven av personer som själva har ADD/ADHD) och nästan alla punkter stämmer: ADD symptom hos vuxna.

Nu ska läkaren, som jag träffade idag, prata ihop sig med sina kollegor och sedan återkomma om dom vill ta sig an mig och påbörja en utredning eller inte. Men den utredningen kommer isåfall inte ske förrän om ett par månader, troligtvis, men det är bra. Då hinner jag förbereda mig. Och tillfriskna efter operationen.

Anledningen till att jag inte uppdaterar just nu är för att jag koncentrerar mig på att vara så positiv som möjligt, så att jag klarar av att knuffa undan ångesten under flytperioden innan operationen. Har bara två veckor kvar tills operationen äger rum and: so far, so good.

Är inne på min andra dag med flyt och har inga problem what so ever, egentligen, bortsett från att jag måste ha bestämda samtal med min kurrande mage emellanåt.

På måndag ska jag på psykiatrin med Anna från Stubinen och förhoppningsvis är dom villiga att hjälpa mig där, med bl.a kognitiv beteendeterapi och mediciner. Jag ska på bedömningssamtal, så vi får se hur det där går.. Jag lär ju skriva om det går dåligt.

Sen har jag, under nästa vecka, ytterligare tre träffar med Anna. Det känns underbart. Hon får mig att må bra och jag lär nog behöva prata med henne, eftersom flytperiodens monster brukar göra sig sedd på 4-6:e dagen.

Jag hoppas att jag inte bryter ihop. Men jag känner mig starkare nu. Det känns bra. Jag är beredd, åtminstone än så länge.

På återseende.

Dryg dag idag. Nedstämd.

Var jättetaggad på fest ikväll. Smsade I och T och bönade och bad att dom skulle komma hit och parta med mig på Club Corona. Skickade massor med sms och försökte ringa dom typ 10 gånger, men dom svarade inte på smsen och tryckte bort mina samtal. Jag skrev ett sms och bad om ursäkt för att jag är så dålig på att höra av mig och att jag hoppades att dom inte var arga på mig. Efter två timmar gav jag upp. Fortfarande inget svar. Har ingen annan än mig själv att skylla. Har inte hört av mig till dom på över en månad. What goes around comes around?

Duschade, sminkade mig och gjorde mig "fin" för att ta bussen och åka till stan istället och köpa lite gott att mumsa på ikväll framför teven. Men halvvägs till busshållsplatsen stannade jag, skakade på huvudet och hopplösheten kom som en våg över mig. "What's the point?" ekade i mitt huvud... Jag suckade, sänkte blicken och vände om hem igen. Och nu sitter jag här och överväger att dricka bort mina sorger med alkoholen jag köpte igår. Det är en dum idé, jag vet. Allt är så rörigt just nu.

Har inte ätit något vettigt på hela veckan. Mackor, cheese ballz och päronfil i 7 dagar. Inte en enda vettig matmåltid. Jag känner knappt någon hunger längre.

Pappa kom och hämtade katten, för jag trodde att I och T skulle komma (och dom är allergiska) så nu är jag ensam. Jag kommer på mig själv med att locka på katten... Och jag hör honom hela tiden. Men han är inte här.

Nu är jag så asocial.. Vill inte träffa någon, prata med någon. Oh well, jag kanske går och lägger mig snart istället. Ljuva lördag..

Jag kan inte sova. Big news, eigh? Sömnen har varit mitt största problem de senaste två veckorna. Jag har vänt och vänt och vänt på dygnet om och om igen för att kunna vakna på morgonen och somna på kvällen, men det vill sig fan inte hur jag än gör.

Insomningstabletterna gör ingen verkan och om jag inte kan somna så gör ju inte heller de andra tabletterna (för djupsömn och ångest) någon som helst nytta. Det är så frustrerande.

Men jag ger det ett till försök. Nu har tagit en ipren, två atarax, en mianserin mylan och en imovane, så nu jävlar förväntar jag mig resultat. Men först hoppas jag på att huvudvärken ska försvinna. Under tiden sätter jag mig i soffan och tittar på Ice Road Truckers.

Har förresten nästa möte med Stubinen imorgon (idag?). Wish me luck.

Jag träffades med Anna för mitt första möte. Till skillnad från Hållplatsen så är dessa möten inte i grupp, utan enskilda med en "handledare".

Jag fick först skriva under papper på att jag kommer vara drogfri under behandlingen, göra mitt bästa och att jag ger tillstånd till att dom får använda mina resultat i bland annat forskningssyfte. Dom har också rätt att drogtesta mig om dom misstänker att jag missbrukar (vilket jag aldrig gjort).

Sen pratade vi om min sjukskrivning, vilka mediciner jag äter, om varför jag gått på Hållplatsen, om min flickvän och om kollaps - 4.

Trots att jag är 21 år så ville Anna gärna bjuda in mina föräldrar till en informationsträff, så dom också får veta vad Stubinen egentligen är. Jag har redan berättat det mesta för dom, men vill dom komma så skadar det inte. Det visar isåfall bara att dom är engagerade. Det kommer bli svårt att få med pappa, men jag hoppas han kan tänka på någon annan än sig själv för en gångs skull och faktiskt dyka upp. Det skulle betyda mycket.

Anna undrade vad jag kände inför praktiken och jag sa att jag helst skjuter på det. Jag är inte redo för praktik och jag vet att om jag skulle försöka gå in för det nu, så skulle allt sluta i ångest och jag skulle avbryta alltihop. Så väl känner jag mig själv.

Vi bokade två nya tider och sa hejdå
.
Första mötet avklarat och nästa gång vi ses tror jag att vi kommer vi gå igenom ADAD-intervjun (intervjun omfattar, förutom bakgrundsuppgifter, nio levnads-områden: fysisk hälsa, skola, arbete/sysselsättning, fritid/vänner, relation till familjemedlemmar, psykisk hälsa, brottslighet, narkotika- och alkoholvanor). Jag ser fram emot det. Tror jag.

Det känns som att jag är på väg i rätt riktning.

"Stubinen riktar sig till dig mellan 16-24 år som haft svårigheter i skola, praktik eller med arbete och vill arbeta för en förändring.

Vi arbetar med att stärka det som främjar hälsa. Vi vill ge dig verktyg för att klara påfrestningar i livet och du får öva på att hantera det som är jobbigt i vardagen i stället för att undvika det.

Målsättningen är att du ska få ökad självkänsla och tillit till dina förmågor. Stubinen ger dig möjlighet att upptäcka dina resurser och omsätta dem i handling. Genom praktiken får du nya kontakter, en ingång i arbetslivet och ett positivt sammanhang. En fullföljd praktikperiod ger referenser och ny kompetens."

Vi hade sista hållplatsen mötet innan jul. Jag minns inte allt som sades och så i detalj eftersom det var några veckor sedan.

Vi fyllde i samma utvärderingspapper som vi fyllde i på första mötet och fick välja ett gosedjur att ta med hem (varje gång vi går igenom hur veckan varit så får vi välja ett gosedjur som skickas runt, allt eftersom vi berättar för varandra). Jag valde en ljusgrå, mysig teddybjörn som jag fastnade för direkt.

Därefter gick vi ut på middag på kinarestaurang och fick ett kort och ett halsband var av ledarna.

Kortet: "Jag är en fri människa. Jag kan välja att börja om när som helst jag vill. Detta är en ny dag, en ny möjlighet, en ny början. Tack och lycka till."

Vi kramades och tackade.

-------------

Ett par veckor senare träffades jag med ledarna för en återträff. Dom pratade om deras uppfattning dom fått av mig och berömde mig med goda ord. Dom undrade vad jag hade tyckt om hållplatsen medan jag varit där och jag kunde inte säga annat än att jag trivdes och att det varit väldigt givande.

-------------